Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fortsatta striden mellan Svear och Götar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och stolte konungen vid Karleby[1]. »Styrde då goder
lagmader (lagman) Vestergötland» – säger ofvan
anförda förteckning om svenska konungar. Det skall
hafva varit en vid namn Carl af Edsvära.
Drottning Margareta, med det vackra namnet Fridkulla,
blef ej någon fridsjungfru för Nordens riken. Väl
synes hon sjelf hafva varit af det fromma och
fridsamma lynne, som utmärkte Stenkilska ätten i
allmänhet, men omständigheterna blefvo ej sådana,
att den handling, som gaf henne tillnamnet, fick
blifva ett fridsfrö i Norden. – I sitt andra gifte med
konung Nils i Danmark hade hon tvänne söner, Inge och
Magnus. Inge dog helt ung vådadöd. Hans läromästare,
som skulle lära honom att rida, släppte för tidigt
tygeln i konungasonens hand; hästen stegrade sig och
slog af Inge, som fastnade i stigbygeln och släpades
till döds.
Magnus var till växten stor och stark. Högväxtare
man fans ej i Danmarks rike i hans dagar. Dertill
var han väl öfvad i alla idrotter, tapper i strid,
men mycket hersklysten. I morfaderns land, der han
efter Inge den yngres död var arfvinge till stora
gods, hade han många anhängare, och dessa genomdrefvo
hans val till konung efter Inge. Men sådana fläckar
vidlåda hans namn, att han väl må kallas Magnus hin
onde. Om han haft sin hand med i tillblandningen
af den onda dryck, som kostade konung Inge lifvet,
är obevisadt, men bevisadt är, huru han handlade
mot sitt syskonbarn, hertig Knut Lavard.
Denne Knut var liksom Magnus en sonson af Sven
Estridsson och hade lika stora anspråk på riket
efter Nils Svenssons död. Han stod dertill i kraft
och duglighet och ädelt sinne långt framom alla Sven
Estridssons ättlingar. Ensamt detta var tillräckligt
att föda ovänskap och agg hos Magnus. Nu underblåstes
dertill lågan beständigt af konungens andra gemål
Ulfhild. Margareta var nämligen död. Hon hade,
så länge hon lefde, sökt mana godt mellan Sven
Estridssons ättlingar. Äfven konungen sjelf hatade
Knut, hvars goda egenskaper gjort honom af alla
älskad. Vid julen 1130 bjöd Magnus hertigen till sig.
Han hade i sinnet – lät han förstå – att göra en
pilgrimsfärd och
ville derunder anförtro gemål och barn i sin ädle
frändes beskydd. Knuts gemål rådde honom till
försigtighet, men Knut ville ej tro på svek af den,
som högtidligen svurit honom broderskap. Han höll
hertiginnans råd för en otidig och ogrundad fruktan
och begaf sig till Roskild[2]. Till en början syntes
det, som om Knut skulle haft rätt. Gästabudet räckte
i fyra dagar, och intet timade derunder, som kunde
gifva anledning till någon fruktan. Man bröt till och
med upp från gästabudet och for sina färde, utan att
något inträffat. Men knappt hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
