Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordmän österleds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ville dräpa honom med ett saxsvärd, som han
hade gömt under kappan. Hugget träffade dock
endast skuldran på Gest. Der blef en allmän
uppståndelse bland väringarna; Thorsten greps
och enligt deras lagar skulle han ögonblickligen
dräpas. Men äfven den gången, den tredje bad Gest
om nåd för Thorsten, erbjudande hälften af all sin
egendom såsom lösepenning. Denna lösesumma antogs,
och Thorsten fick nåd. Då båd Gest honom upphöra
med att längre stå efter hans lif, och Thorsten
lofvade, det på vilkor att Gest aldrig ville komma
till Norden tillbaka. Desslikes gaf den ädle och
högsinte Gest sin fiende respengar till hemfärden,
enär Thorstens egodelar voro åtgångna under hans
vistande i Miklagård.
Harald Sigurdsson. Sent på högsommaren 1032 drog
Harald Sigurdsson, Olof den heliges broder, från
sina fränder och sin hjertans kär i Gardarike till
Konstantinopel. Hans följe, som icke var obetydligt,
bestod af Svear och Norrmän samt af Ryssar.
I Konstantinopel regerade då en kejsare, som
hette Romanus, och hans kejsarinna hette Zoë. Hon
var redan 50 år, men blef dock förälskad i en ung
man från Paphlagonien vid namn Michael. Denne blef
genast upphöjd till en af de förnämsta platserna vid
hofvet. Efter någon tid lät Zoë afdagataga kejsaren
med förgift, hvarpå hon gifte sig med sin älskare och
upphöjde honom på tronen. – Sådana tilldragelser voro
alldeles icke ovanliga i detta rike. Dess historia
fylles af lömska mord och det djupaste sedliga
förderf.
När Harald kom till Konstantinopel och i kejsarens
tjenst, drog han genast ut att värna riket mot
fienden, och först efter flera års förlopp återvände
han till hufvudstaden. Han hörde då ännu icke till
väringarna, ehuru de under kriget beständigt hyllat
sig till honom. Han var i sin ålders blomma, blott
22 års gammal, ovanligt hög och reslig till växten,
han hade ett manligt skönt ansigte, omgifvet af ett
vackert ljust hår.
Ingen visste då ännu i kejsarens stad hvem den reslige
ynglingen med herskareblicken egentligen var, och
Harald hade allt sedan sin ankomst till Konstantinopel
gått till väga med den största försigtighet. För ingen
hade han uppenbarat sitt rätta namn, icke en gång för
väringarna, utan kallade sig Nordbrikt. Orsakerna till
denna försigtighet voro dels den misstänksamhet,
hvarmed man i allmänhet i Konstantinopel betraktade
Ryssarne, dels den omständigheten att utländska
konungasöner ej tåldes der, än mindre kunde få någon
beställning.
Emellertid väckte hans person och den
hemlighetsfullhet, hvari han insvepte sig, mycken
uppmärksamhet till och med bland väringarna. Alla
undrade, hvem han kunde vara, ynglingen med
den befallande blicken, som af sina följeslagare
behandlades som höfding och dock icke var höfding. Mård
Hundrödsson, en Islandare och Svithöfding,
d. v. s. anförare för en afdelning af väringarna, en
man, som härstammade från en af de förnämsta slägter
i Norge, sökte utforska af Haralds män, hvem denne
Nordbrikt var, och gaf sig derför i tal med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
