Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver det bud, hvarigenom svärdet och spjutet
togos ur bondens hand Kommande tider med sina många
segrar, vunna af svenske bonden med hans svärd och
väldiga pålyxa, tala dock mer än tillräckligt för
grundlösheten af den tro, enligt hvilken bondens
frihet, hans sjelfständighetskänsla och hans kraft
ledo något intrång deraf, att hans vapen skulle hänga
på stuguvägg till behofvets, det verkliga behofvets
stund. – Men konungens män lade icke bort vapnen,
och hvad som är säkert är, att herrarne, de store
i landet, icke heller gjorde det. Förbudet mot att
allmänneligen bära vapen blir då ännu ett täckelse
öfver bonden och hans verld, ett täckelse, som,
jemte många andra, undangömmer honom, tills stunden
är inne, då hans kraft behöfs. – Den, som bar våldsam
hand på en klerk[1], skulle vara under kyrkans bann,
tills han i Rom erhållit aflösning. Detta stadgande
förändrades dock af påfven med afseende på vårt
lands aflägsenhet från Rom så, att endast den, som
tillfogade en andlig man skada till lif eller lem,
skulle färdas till Rom; de mindre brottslige skulle
af biskopen kunna påläggas bot och aflösas.
Hufvudsyftet med mötet och kardinalens ankomst till
Sverige misslyckades dock. Sverige fick den gången
ingen erkebiskop. Orsaken var den stora oenigheten
mellan Svear och Götar. »Då Svear och Götar» –
heter det – »hvarken kunde försonas om staden eller
personen, ville Nicolaus icke bevilja de tvistande
den tillämnade hedern eller bevärdiga den råhet, som
ännu icke låtit förmildra sig af den rätta tron, med
den största andliga ära.» Alla försök af kardinalen
att bringa de om hvarje företrädesrätt med hvarandra
täflande folkstammarna till endrägt voro fruktlösa.
Kardinalen lemnade då Sverige och begaf sig söderut
för att genom Danmark återvända till Rom. På Lunds
erkebiskopsstol satt den tiden Eskil, en ärelysten
och kraftfull man, som i all sin tid nitiskt kämpade
för kyrkans bästa, det vill säga för utvidgandet
af dess rikedomar och presterskapets inflytande på
staten. Han var på samma gång invecklad i alla sitt
fäderneslands inre strider, men visade i afseende
på dessa mera ostadighet, i det han än var på den
ena, än på den andra konungens sida, kämpande mer
än en gång med svärd och sköld framför sin här af
Skåningar. Till och med Valdemar den store hotades
framdeles af denne erkebiskop med krig och, då Eskil
ej stod att blidka af biskopen i Roskild, Absalon,
till hvilken han öppet sade, »att han var van att
leda konungar, ej att lyda dem», yttrade konungen om
honom till samme biskop Absalon, »att erkebiskopen väl
hade lust att dricka Valdemars blod; han hade fått
vanan att släcka sin törst med konungablod» – för
hvilket yttrande dock prelatens mod veknade. – Sådan
var den man, med hvilken Nicolaus af Alba nu i Lund
sammanträffade. Men, som vi nämnde, i kyrkliga
angelägenheter böjde gerna erkebiskop Eskil sitt
stolta hufvud för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
