Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den lika arfsrätten och de öfriga plägsederna till
qvinnans ärande uti de fem Värendshäradena äro
från urminnes tider, och då den under Carl XI år
1686 utgifna kyrkolagen förbjöd allt sådant prål vid
bröllopsfärderna, gjordes, på dåvarande lagmannen
H. Strömfeldts anhållan, ett undantag för dessa
härad, så att konungen år 1691 förnyade dessa
förmåner, eller den s. k. »Värends rätt.»
Blända är hjeltinnan i sägnen, och efter all
sannolikhet tilldrogo sig de i densamma omtalade
händelser under konung Sverkers tid. Vi öfvergå nu
till dessa händelser.
Konung Sverker hade i sitt första gifte med Ulfhilda
sönerna Johan och Carl. Ulfhilda känna vi
af en föregående berättelse. Hon var förut gift
med gamle konung Nils Sveasson i Danmark och hade
gjort sitt till för att egga sin styfson Magnus
mot hans syskonbarn Knut Lavard. Hon var då ung,
Ulfhilda, och måhända ligger der någon sanning
till grund för den berättelsen, att Sverker skulle
på ett olofligt sätt bekommit denna sin gemål, medan
konung Nils ännu lefde. Efter Ulfhildas död förmälde
sig Sverker med Richissa, en polsk furstedotter,
som medförde åt Sverker tvänne styfbarn, Knut och
Sofia, hvilka hon hade i tvänne föregående giften;
den förstnämnde med Magnus Nilsson, Vestgötakungen,
som stupade vid Fotevig, den senare med en rysk furste
vid namn Waladar.
Denne Knut Magnusson stridde med Sven, Erik Emuns
son, och Valdemar, Knut Lavards son, om danska
kronan. Efter slaget vid Fotevig blef, som vi nämnt,
Erik Emun konung. Han blef efter 3 års regering,
hvarunder han utöfvat många grymheter, mördad
på ett ting af en vid namn Svarteplog, som ville
hämnas sin af konungen mördade fader. När konungen
föll, stod på tinget vid hans sida en man vid namn
Erik Håkansson. Han var genom sin moder Ragnhild
dotterson till Erik Ejegod och systerson till Erik
Emun och Knut Lavard. Här på tinget sprang han till,
när han såg konungen falla, och kämpade länge vid den
fallne morbroderns lik. När han då var som ifrigast i
striden, ropade Svarteplog till honom: »Var icke så
häftig, Erik, stick ditt svärd i skidan. Fett fläsk
föll nu i din kittel, om du eljest förstår dig på
soppan.» Svarteplog tyckte nämligen att, efter den
mördade, ingen var mer berättigad till riket än denne
Erik, ty af de ofvan nämnda tre var vid det laget
ingen öfver 10 år gammal. Erik blef också konung, men
var en föga duglig regent och fick tillnamnet Lam. Det
skedde år 1137, och 9 år derefter nedlade Erik Lam
sin konungakrona och ingick som munk i Odensee
kloster på Fyen, der han dog följande år 1147.
Då utbröt mellan de tre, Sven, Knut och Valdemar,
ett inbördes krig, som varade i hela 10 år. I förstone
var Sven, med hvilken Valdemar förenade sig – måhända
mest derför att Knut var son af hans faders mördare
– öfverlägsen, och Knut måste fly. Erkebiskop Eskil
i Lund var på Knuts sida, men blef tillfångatagen
af Sven, som lät upphänga honom i en korg i koret af
Lunds domkyrka, hvarpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
