Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungadottern. Johan upptändes af begär att ega dessa
qvinnor. Den ena af dem var gift med en den danske
konungens länshöfding i Halland vid namn Carl, den
andra var enka och denne länshöfdings syster. Då
Carl en gång var borta ur landet, red Johan ned till
Halland, bortröfvade dessa qvinnor och förde dem
hem till sig, der de blefvo offer för hans tygellösa
lustar. Stort missnöje uppstod emellertid i Sverige
öfver denna våldsgerning så väl hos konungen, Johans
far, som hos folket, och deraf tvangs Johan att
återskicka de skändade qvinnorna till Halland. Det var
dock ej den bot, som bönderne ville. De öfverföllo
Johan, då han en gång höll ting, och slogo honom
ihjel.
Detta togs till krigsorsak af konung Sven i Danmark,
som dessutom nu efter den gjorda förlikningen
ansåg sig mera tryggad för sina motkonungar Knut
och Valdemar. Dertill var konung Sverker gammal,
och någon missämja var uppkommen mellan honom
och hans folk, så att allt lofvade Sven en gynsam
utgång af företaget. Också talade man vid det danska
hofvet icke om någonting annat än det underkufvade
Sverige. Konungen utdelade på förhand jarla- och
höfdingadömen åt sina män, och då tvänne tvistade,
om hvilken skulle ega en viss svensk skönhet, afgjorde
konung Sven tvisten så, att den skulle ega den sköna
svenska qvinnan, som visade mesta tapperheten i
striden.
Midt under allt detta ankom kardinalen af Alba från
Lund, stadd på återresa till Rom. Det var på hösten
eller vid vinterns början år 1152, så att kardinalen
icke vågat fara sjövägen från Sverige, utan begifvit
sig landvägen från Linköping till Lund. När han
fick höra talas om hvad konung Sven hade i sinnet,
sökte han på allt sätt förmå honom att afstå från
företaget. »Konungen skulle der i det fattiga landet,
som var uppfyldt med tjocka skogar, ödemarker och
moras, snarare få de vilda bergen till fiender än
menniskor, och intet vore att vinna af en seger.»
Kardinalens föreställningar uträttade dock intet;
icke heller de sändebud, som kommo från Sverker med
erbjudande af upprättelse för hvad sonen brutit. Så
snart vintern lagt broar öfver vattnen, bröt konung
Sven in i Småland. Först drog han genom Finveden eller
sydvestra delen af Småland[1], härjande och plundrande
vidt omkring. Derefter drog han in i Värend.
Här mötte Danskarne intet motstånd. Hela Värend
låg som en ödemark under snötäcket. Män och qvinnor
hade flyktat undan till skogarna, och husen stodo
tomma. Men så stark var vintern, att Danskarne icke
kunde tillbringa nätterna i ordentliga läger och
icke utsätta vakter. Många sökte skydd för den skarpa
kölden i stugorna, andra upptände stora eldar. Längre
fram i landet kommo Danskarne till ett pass, som
bönderne hade tillspärrat genom förhuggningar. Konung
Sven satt till bords, när han fick underrättelsen
derom. Han rusade förbittrad upp från bordet och lät
genast blåsa till uppbrott. Sjelf steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
