Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik IX den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick han se, hur guldringarna glimmade på den döde
biskopens fingrar, der han låg på isen. Han fick då
begär efter ringarna och afhögg fingrarna för att med
minsta besvär få dem loss. Ringarna satte han på sina
fingrar, och biskopens mössa satte han på sitt eget
hufvud. – »Nu har jag dräpit björnen», sade han, när
han kom hem. Han skulle då aftaga mössan, men dervid
följde hår och sval med från hans eget hufvud, och
när han ville afdraga ringarna, följde fingrarna med.
Ett starkt snöfall inträffade derpå, så att, när
de sörjande kristne kommo för att söka efter sin
vördade lärares lik, funno de väl det, men de afhuggna
fingrarna stodo ej att finna. De togo emellertid den
helige mannens lik med sig och förde det till Nousis
kyrka, der det begrofs.
Kommo så vårliga vindar med sol och värma, så att
snön smälte och sjöarna började gå öppna. Då hände
sig, att två män, af hvilka den ene var blind, befunno
sig i sin farkost ute på Pyhäjärvi sjö och i närheten
af det ställe, der Lalli mördat biskopen. Deras
uppmärksamhet fästes då vid en korp, hvars skri de
hörde. Den, som förde årorna, såg tillika, huru som
korpen höll sig öfver ett och samma ställe på sjön,
der som – efter hvad han tyckte – ett isstycke
låg och flöt på de sqvalpande böljorna. Han rodde
ditåt, och se – på isstycket lågo biskop Henriks
afhuggna fingrar. »Se, se fingrarna!» – ropade han
i högsta glädje till kamraten, hvars blindhet han
för ögonblicket alldeles glömde. Men det underverket
skedde då, att vid den blinde såg åt det utvisade
stället, öppnades hans ögon, och han kunde klarligen
se, hvar de afhuggna fingrarna lågo. De båda männen
lofvade innerligen Gud, togo fingrarna med sig och
begåfvo sig till Nousis kyrka, der de blefvo lagda
till den döde biskopens öfriga qvarlefvor.
Sådana järtecken skedde många vid biskop Henriks graf,
och ryktet om hans helighet spriddes vida omkring. Om
underverken inberättades till påfven, som skall hafva
inskrifvit Henrik i helgonens gyllene bok [1]. Han
blef Finlands skyddshelgon, och hans dödsdag firades
den 19 Januari, samma dag som Hinders-messan
(Henriksmarknaden) i Örebro ännu hos oss begynner.
En bön, som folket bad till S:t Henrik, var af
följande innehåll: »Allsmäktige evige Gud, som din
helige martyr, den i himmelen salige Henrik, en
ärofull seger och härlig martyrkrona gifvit hafver,
gif oss, för hans böner och förskyllan skull, din
nåd och eviga härlighet! Amen!»
Ett hundrade femtio år efter hans död eller år
1300 flyttades S:t Henriks jordiska lemningar från
Nousis kyrka till Åbo domkyrka, som då var färdig
och invigdes till jungfru Marias och S:t Henriks
ära. I Upsala domkyrka fans ett S:t Henriks kor,
i Storkyrkan i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
