Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Erik IX den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick han sedermera sitt eget altare, och der fans
äfven hans bild af silfver, vägande 19 marker och 15
lod. Så högt vördades hans minne äfven i Sverige.
*
Konung Erik upprättade kyrkan. Det är det tredje
sättet, hvarpå han enligt legenden fullbordade sitt
lefverne. Vid dettas slut mötte han döden med en
riddares fromhet och mod och beseglade derigenom sin
lefvande tro på Gud och på den, han sändt hafver,
Jesus Kristus. Han dog ej, den älskade konungen, i
strid för land och folk, han föll, kämpande i ojemn
strid för sitt eget lif. – Och detta band så folkets
kärlek vid hans minne och vid allt, som rörde honom,
och sent kom den konung, hvilken derutinnan kunde
mäta sig med S:t Erik.
Der löper en ås fram genom Upsala stad, som fordom
kallades på latin eller det af presterna och munkarna
begagnade språket mons domini; det betyder på svenska:
Herrans berg; den kallades äfven domberget. På
sluttningen af denna ås ligger Trefaldighetskyrkan,
hvars mellersta del, uppförd af gråsten, var ett
Herrans tempel redan på konung Erik den heliges
dagar. De öfriga delarna af denna kyrka, sådan som
hon nu befinnes, äro tillbyggda senare och efter
utseende på olika tider.
I denna kyrka satt konung Erik den 18 Maj
1160. – Biskopen – han hette Kopman och var S:t
Henriks efterträdare – stod för altaret och messade,
och konungen åhörde i djupaste andakt, som hans sed
var, den heliga sången. Då kom en af hans män in
och bådade honom, att fiender voro komne och ryckte
fram mot templet, der konungen var. Det var Magnus
Henriksson, en dansk konungason, men beslägtad med
de svenska konungarna.
Att afbryta gudstjensten för att gripa till vapen
och strida för en verldslig sak, föll icke den fromme
konungen in. »Låten mig vara i fred», sade han till
budbäraren, tills heliga messan är tillända; hvad
sedan månde återstå, hoppas jag till Gud, att jag
annorstädes skall få höra härligare.» – Och messan
sjöngs till ända.
Då stod konungen upp, omgjordade sig med sitt
svärd och rustade sig att gå emot fienden. Denne
stod redan hårdt för dörren. När konungen kom ut,
fann han, att der ej var tid till samlande af något
folk. Han såg sig omkring på den ringa hopen af män,
som följde honom. Men icke en tanke på flykt uppstod
i hans själ. Han anförtrodde sin sak i Guds hand och
störtade sig så oförskräckt mot fienden. Men striden
var allt för olika. Erik med sin handfull folk kunde
ej vinna på fiendens mängd. Hans män föllo, och han
sjelf, svårt sårad, men ännu vid lif, framfördes
till segraren. Denne lät med ett svärd afhugga hans
hufvud.
Konung Erik blef efter döden ärad och tillbedd såsom
Sveriges skyddshelgon, och det fastän han ingalunda
dertill blef af påfven förklarad. Men svenska folket
dömde honom dertill, och kristenheten och påfven
sjelf nödgades bekräfta den domen. Vi hafva ännu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0288.html
