Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erikssons regering, icke heller efter denne konungs
död, så länge Birger jarl lefde.
Men från grannrikena kommo mer än en gång flyktande
prinsar till jarlens gård, bedjande om skydd och hjelp,
och ofta erhållande båda alltid det förra.
När vi sist talade om Danmark, sågo vi detta rike
deladt mellan trenne konungar, Sven, Knut och
Valdemar; och vi antydde derjemt i korthet, att
efter Knuts och Svens timade död Valdemar blef ensam
konung. Dermed gick så till:
Tre dagar efter det möte, hvarvid man kommit öfverens
om rikets delning, var ett gästabud hos konung Knut
i Roskild på Seland. Knut hade dit inbjudit konung
Sven, och sjelf med sin vän Valdemar begifvit sig
dit från Laaland, der mötet hållits. Sven kom mycke
riktigt, men i spetsen för en stor skara beväpnadt
folk. Valdemar förebrådde honom, men Sven svarade, att
han hört, det Knut vela möta honom med sitt folk. Man
skred dock till dryckesgillet, och der gick muntert
till under sommarnatten; det var nämligen i Augusti
månad. Följande afton fortsattes gillet. Sven hade
under dagens lopp varit hos en vän i närheten, hos
hvilken hans dotter uppfostrades, och skylde derpå
sitt långa uteblifvande. I sjelfva verket hade han hos
vännen stiftat onda råd mot sina medkonungar, ehuru
han tre dagar förut på det nämnda mötet svurit de
heligaste eder och tillsammans med Knut och Valdemar
njutit altarets sakrament på att obrottsligt hålla
dem.
Under måltiden satt Sven på hedersplatsen mellan sina
medkonungar och var idel vänlighet och glädje. En
tysk skald sjöng en visa hvari man gjorde spe öfver
Svens landsflykt, och då han fick befallning att tiga,
vände Sven det sjelf till skämt, sägande att man borde
glädja sig vid minnet af öfverståndna lidanden. När
det sedan blifvit mörkt och man tändt ljus i salen,
kom Svens förtrogne och gaf honom en vink, hvarpå
han trädde afsides och talade hemligen med mannen.
Knut fattades härvid af en mörk aning, kastade sig
med häftighet om Valdemars hals och kysste honom. I
detsamma trängde sig krigare med dragna svärd in genom
dörrarna i salen. Valdemar märkte genast att det gälde
lifvet, sprang upp och slog med ens omkull alla ljusen
så att det blef mörkt, hvarpå han kastade sig midt in
bland krigarna och lyckades sålunda rädda sig. Konung
Sven hade genast vid krigarnes inträde lemnat salen,
och hans förtrogne blef, då Valdemar arbetade sig ut,
af honom omkullslagen. Så fort han hunnit resa sig,
lät han öppna vindues-luckorna, och vid den matta
belysning, som sommarnatten kunde bestå, såg han
hvar Knut satt, sprang fram och klöf hans hufvud. Knut
föll ned och mottogs i biskop Absalons armar. Denne
tog honom först för sin älskade barndomsvän Valdemar,
men när han märkte misstaget, begagnade han sig af
ögonblicket, då krigarne strömmade ut för att leta
efter Valdemar, och lyckades, ehuru under de största
faror, att rädda sig till honom.
Morgonen derpå förkunnade Sven för Roskilds borgare,
»att Knut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
