Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brottslige till landsflykt samt indrog deras gods. Med en
ringa, men djerf och modig här, samlad med jarlens
vetskap och måhända med hans medverkan, drogo då Knut
och Carl år 1179 från Vestergötland in i Halland. Carl
stupade i striden och Knut blef tagen till fånga samt
förd till Danmark, der han blef insatt på Sjöborg,
liksom Magnus före honom.
Året förut hade erkebiskop Eskil högtidligen i Lund
nedlagt sin höga värdighet och till sin efterträdare
utnämnt den redan för oss bekante biskop Absalon,
Valdemars vän och Danmarsks anseddaste man på sin
tid.
Skåne, detta vårt lands bördigaste och folkrikaste
landskap, lydde, så som vi förut nämnt, under Danmarks
krona, och var en vigtig och betydande del af det
danska riket.
Ehuru Skåningarnes historia för dessa tider tillhör
Danmarks historia, anse vi det dock vara på sin
plats att vidröra så vigtiga och för tidsandan
upplysande händelser som dem, hvilka timade under
konung Valdemar den stores regering. Föga finnes
nämligen om detta land, liksom om det tillgränsande
Halland och Bleking, taladt i svenska historieböcker,
förr än dessa landskap blefvo svenska. Nu äro de
det, och det är billigt, att de i svensk skrift må
kunna läsa om svenskt land, äfven för de tider, då
detta samma land icke var svenskt, liksom för öfrigt
hvarje svensk bör vara lifvad af att lära känna de
vigtigaste händelserna i det land, som nu mera är så
införlifvadt med hans eget, att de båda utgöra ett.
I de tider, med hvilka vi nu sysselsätta oss,
intager Skåne en ganska sjelfständig ställning i den
danska rikskroppen, och under tronstriderna mellan
Sven Estridssons ättlingar bildade alltid Skåne
(d. v. s. Skåne, Halland och Bleking) ett helt
för sig, alltid färdigt att emottaga och erkänna
flyktande konungasöner. Icke underligt derför om
de ofvan nämnde missnöjda riktade sina blickar på
Skåne. Också uppsnappades af de i Skåne på de
allmänna vägarne utstälda vakter ett bref till
Skåningarna, skrifvet af den förutnämnde Magnus,
hvari han uppmanar Skåningarna att gripa till vapen
och under hans anförande återförvärfva deras forna
frihet, medan han i ett annat bref till Knut och
Carl söker visa dem nödvändigheten af att rikta sin
uppmärksamhet på Skåne.
Vi känna, huru dessa mäns strid blef af kort
varaktighet. Ett svårare uppror hotade från
Skåningarna sjelfva. Förtryck från fogdarnes sida,
tiondens utpressning, samt de förnämsta länens
bortgifvande åt män, hvilka icke voro bördiga inom
Skåne, voro orsakerna till Skåningarnes uppror.
Erkebiskop Absalon var den, mot hvilken hatet
och missnöjet hufvudsakligen vände sig. Han hade
lemnat förvaltningen af erkestiftets angelägenheter
och uppbörden af dess inkomster åt förnämligast
Seländare af sin egen mäktiga slägt. Ibland dem nämnas
erkebiskopens tvillingbroder Asbjörn, en djerf och
tapper krigare, som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
