Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här blef Harald fullkomligt slagen, hvarpå han
skyndsammeligen flydde tillbaka till Sverige.
Men svårt drabbades bönderne af konung Knuts hämd,
när han kort derefter kom öfver från Seland; och
Froste härad i mellersta Skåne, som lemnades till
sköfling, skulle helt och hållet blifvit ödelagdt,
om icke erkebiskop Absalon trädt emellan med sina
böner. Skåningarne måste då helt och hållet underkasta
sig konungen.
Harald framlefde sitt återstående lif i Sverige utan
att genom någon handling fästa minnet vid sitt namn.
Östen Östenssons äfventyr. Vi vända oss nu till Norge,
det land, der konung Knut vistades, när han måste
fly undan för den segrande Carl Sverkersson.
Norge var liksom Danmark sönderslitet af beständiga
strider emellan konungasönerna eller alla, som på
grund af arf kunde göra anspråk på konungakronan. De
siste af oss omtalade konungar voro Sigurd Jorsalafar
och Harald Gille. Sigurd dog 1130. Samtida med Knut
Eriksson var Magnus V Erlingsson Norges konung[1]. Han hade sjelf, under ständig strid, som hufvudsakligen
fördes af hans fader, den mäktige och storättade
Erling Skakke, kämpat sig till kronan. Hans slägtskap
med Sigurd Jorsalafar, hvars dotterson hån var, var
den egentliga grunden för hans anspråk, men som denna
ansågs otillräcklig, hittade Erling på det rådet att
förklara Norges rike för S:t Olofs arf och eget, och
att erkebiskopen i Trondhjem skulle jemte en samling
af de förnämsta i landet hädanefter utse konung. Det
är en af de vigtigaste punkterna i Norges historia.
Erling och Magnus fingo dock icke njuta i ro af
sin makt. Tvänne farliga medtäflare till tronen
uppträdde efter hvarandra, först en vid namn Östen,
sedan en Sverre, båda utgående vid sina företag från
Sverige, och derför förtjenta af att ihågkommas i
dessa berättelser.
Östen kom frampå sommaren år 1174 till Sverige. Den
myndige jarlen Birger Brosa var gift med hans faster
Birgitta, och till denna sin slägting vände sig
Östen nu med anhållan om hjelp. Han ville bemäktiga
sig Norges rike, emedan han dertill var boren och
hade större rätt än Magnus Erlingsson hade. Han var
nämligen Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
