Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kom på flykten in i ett hus, der han båd bonden gömma
honom och låta honom behålla lifvet. Bonden hade dock
näppeligen fått höra, hvem han hade framför sig, förr
än han dräpte honom. Derefter begaf sig bonden att
finna konung Magnus. Denne var då på Rafnsnäs. Han
satt och värmde sig framför elden i stugan, när
bonden trädde in, och var der en stor mängd folk hos
kungen. Bonden berättade, hvad som tilldragit sig,
och begåfvo sig några män åstad att hemta liket. De
kommo efter en stund åter och buro liket med sig in
i stugan. Då bad konungen sina män se, om de kände
konung Östen.
Der satt då på krokbänken, okänd för alla, en
Birkebenare. När han fick höra sin konungs namn
nämnas, blef han uppmärksam, och när den döda kroppen
sedan blef inburen i stugan, trängde han sig jemte de
andra kring liket för att se, om det verkligen var
hans konung. När han då fick se att så var, sprang
han fram på golfvet med lyftad yxa och högg till
konung Magnus mellan halsen och skuldrorna. Innan
ännu någon tänkte på att hindra den djerfve mannen,
svingade han ännu en gång sin yxa till ett väldigt
hugg. Denna gången gälde det konungens broder,
som låg på en bänk der tätt invid. När denne såg
yxan svingas och märkte, att hugget var måttadt
åt honom, kastade han hastigt benen tillbaka,
så att yxan fastnade i bänken. Så snart den första
förskräckelsen var öfverstånden, riktades hundrade
spjut och svärd mot kämpen, så många och så tätt,
att han, ehuru genomborrad, ej kunde falla. När
det så blef rum omkring honom, kunde alla se, huru
mannen fått ett sår i striden, så att alla tarmarne
voro utfallna, men att han, känslolös för smärtan,
dragit dem efter sig kring golfvet, då han stod upp
att hämnas sin konungs död. Birkebenaren föll, men
hans mod och hans kärlek till sin konung blefvo vida
berömda, och länge lefde hans minne i Norden.
Sverre kommer till Norge. Ungefär midt emellan Norge
och Island ligga i Atlantiska hafvet några små öar,
som bära det gemensamma namnet Färöarna. De hade
af ålder utgjort ett stamhåll för Nordens vikingar
och af dem blifvit bebyggda. Man kan ännu i dag der
få höra sånger sjungas om händelser och personer,
som till höra den nordiska sagoåldern.
Det gick vid denna tiden i skola en yngling,
som ansågs vara biskopens på Färöarna brorson. Han
var ämnad till prest och fann sig temligen i
sitt öde. Men en dag, då det började stunda till
sjelfva prestvigningen, fann han sin moder bittert
gråtande. Han förundrade sig deröfver och menade,
»att hans moder väl nu snarare hade all anledning att
glädja sig, då så stor ära skulle honom vederfaras». –
»Ringa, käre son», svarade honom då modern, »är denna
ära mot den, som rätteligen tillkommer dig. Ty du är
konung Sigurds af Norge son och icke den mans som du
menar.» Dessa moderns ord gjorde ett djupt intryck
på ynglingen, och hela hans väsende blef efter den
dagen förändradt. Väl var han till en början villrådig,
men snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
