Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fattade han det beslut af t begifva sig
öfver till Norge och der försöka sin lycka.
År 1176 landsteg han i Norge. Men han kom som en
främling till sitt land och vågade icke för någon
upptäcka, hvem han var. Öfver allt, hvar han for fram,
sökte han dock begagna sig af hvarje tillfälle för att
vinna kännedom om landet och dess förhållanden samt
utforska den rådande sinnesstämningen hos folket. Hos
sjelfve jarlen Erling Skakke var han ofta, äfvensom
hos konung Magnus, och var till sitt väsende glad och
hurtig, så att alla trifdes väl i hans sällskap. Ingen
kunde emellertid ana, hvem han verkligen var eller
hvad som var hans syfte. Utaf allt hvad Sverre erfor
kunde han väl finna, att det icke var något lätt
arbete att kämpa mot Erling jarl och konung Magnus
om Norges krona.
Sverre begaf sig då till Konghäll och derifrån öfver
Lödöse till Vestergötland till Birger jarl, med
hvilken han räknade nära slägtskap som Östen. Jarlens
gemål var nämligen äfven Sverres faster, enär så väl
Sigurd, Sverres fader, som Östen, Östens fader, voro
hennes bröder. Han blef väl emottagen och upptäckte
för Birger, hvem han var, bedjande honom om goda
råd. Jarlen tycktes dock ej med välbehag lyssna till
ynglingens tal. »Jag hafver nu», svarade han, »hulpit
din farbrors son till Norge; jag vill ej vidare göra
någon hjelp dit i landet.»
Flere orsaker bestämde jarlens svar. Dels ville han
ej, kunde icke heller, understödja en ny konung,
enär han nyss med råd och dåd bisprungit Östen,
om hvilken äfven de tidender kommit, att han vid
det laget var af Tronderna vald till konung; dels
började det talet gå bland jarlens män, att den norske
ynglingen var sänd på spe af jarl Erling, och man gaf
Birger till och med det rådet att taga äfventyraren af
daga. Men jarlen var en man, som vördade gästfrihetens
rätt, han ville på inga vilkor tillstädja en sådan
handling. Dock önskade han utforska den förmente
konungasonens verkliga tankar.
Dermed stäldes så till, att en gång vid
gästabudsbordet lät jarlen skänka i för honom
rikligen af det starkaste mjöd och vin; när han så
blef drucken, borde man lägga märke till hans ord,
om man af dem kunde utspana, hvem han verkligen var
och hvad han ville. Men Sverre kunde den konsten att
beherska sig sjelf. Han märkte väl, hvad som var på
färde, och var så noga på sin vakt, att intet stod
att af honom utleta. Detta stärkte väl den gamle
jarlen i hans goda tankar om ynglingen, men något
understöd fick han icke. När derför julen var förbi,
drog Sverre sina färde och begaf sig uppåt Vermland.
Här var då lagman en man, som hette Folkvid. Han
var Sverres svåger, ty han var gift med en dotter af
konung Sigurd, som hette Cecilia. Men besvärligheter
af alla slag mötte Sverre på vägen. Så illa fore ej
den, hvilken träffats af sin styfmoders onda förböner
– säger hans såga. I den skarpaste köld irrade
han hela sju dagar omkring i de stora skogarna utan
att träffa bebyggda orter, utan skydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
