- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
307

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dem i få ord den enda möjligheten till räddning,
och så skyndade de ut och ned mot bönderna. Konungen
och hans hundrade Birkebenare anföllo som vanligt
med yttersta häftighet, men blefvo snart af bönderna
omringade. Då upphofvo de, såsom konungen sagt dem,
bondehärens lösen, och som det var kolmörkt, trodde
de närmast dem stående bönderne, att de anfallande
voro en flock af dem sjelfva, hvarför de förenade sig
med dem och anföllo de andra bönderna. När sålunda
den häftigaste strid upplågade mellan bönderna
sjelfva, begagnade sig Birkebenarne af den allmänna
förvirringen och räddade sig ur stridsvimlet. Emellan
bönderna fortfor emellertid striden, tills det
började ljusna om morgonen. Då först märkte de sitt
misstag. Knappt hade dock detta inträffat, förr än
konung Sverre åter föll öfver böndernes uttröttade
och af den inbördes striden glesnade leder. Vann då
Sverre seger och Jemtländingarne flydde. Detta skall
hafva skett på Frösön.

Sedan skickade Jemtländingarne bud och begärde fred,
men måste lemna gisslan och betala stora böter samt
förbinda sig att blifva Sverres undersåtar.

Derefter drog Sverre in i Norge. Följande året föll
Erling jarl i striden mot honom, och fem år derefter
konung Magnus sjelf.

Nu var Sverre ensam konung i Norge. Det var år 1184,
som Magnus Erlingsson föll. Samma år firade Sverre
sin förmälning med den svenske konungens syster,
Erik den heliges dotter Margareta.

Sverre var en kraftfull man, modig och rådig i farans
stund, aldrig förtviflande, alltid färdig att uppoffra
sig för sin rättvisa sak. I synnerhet var han högt
älskad af sina Birkebenar, ett namn, som numera
öfvergick till en benämning på Sverreska husets
anhängare och blef en äretitel, som de förnämsta i
Norge eftersträfvade. Likväl blef Sverres regering
ingalunda lugn och fredlig. Den ene upprorsstiftaren
och tronfordraren uppstod efter den andre, och
en hvar hade sitt parti. På sådana tronfordrande
prinsar var det i allmänhet, som vi hafva sett,
ingen brist i Norge. »De uppväxte» – säger en af våra
historieskrifvare[1]
– »som svampar på fuktig mark
om hösten.» Hela Norges medeltid är full af strider
mellan dessa prinsar. Och så medtogos landets krafter
för dessa strider, att när höfdingarne falla, faller
Norge, dess inre kraft och sjelfständighet med dem.

Af de många, som Sverre hade att strida emot, voro
först och främst presterne, hvilkas allt för stora
makt han sökte hålla inom tillbörliga gränser. I
nära förening med dem stod ett parti, som kallade
sig Baglerne. Biskop Nicolaus af Opslo anförde dem,
när de 1196 kommo från Danmark. Med Baglerna måste
Sverre kämpa under hela den återstående tiden af sin
regering.

Mot slutet af Sverres regering började man tala i
Norge om en man vid namn Erling, som sades vara den
aflidne konung Magnus Erlingssons son, och talet kom
äfven för konungens öron. Sverre


[1]
S. Lagerbring i sin Svenska rikshistoria.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:29:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/1/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free