- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
317

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker II Carlsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fru Elin svarde:

»Jag kan eder aldrig förlåta
allt för det stora ve.
Sju döttrar hafver jag med eder fått,
jag måtte dem aldrig se.»


Sorgsen svarade herr Sune:

»Sju döttrar hafver jag med eder fått
allt med så mycken möda.
De tre jungfrur lefva än,
de fyra äro döda.»


På befallning af herr Sune blefvo då de tre
jungfrurna införda. Sedan de helsat sin moder, sade
fru Elin till den äldsta, som hette Karin:

»Hörer du stolts Karin,
du lyd din moders råd.
Du lofva dig aldrig Magnus Bendiktsson,
han blifver dig aldrig god.»


Men stolts Karin svarade:

»Det kan Gud gifva, I lefven
så länge, I sen hur mig vill gå.»


Fru Elin igenkände sin herres sinnelag
i det bestämda svaret. Hon vände sig då till den
yngsta:

»Du var välkommen stolts Adelin,
du yngsta dotter min.
Gif du dig i kloster in,
bed godt för kär moderen din!»


Stolts Adelin började dervid gråta:

»Inte gifver jag mig i kloster,
fast hellre tager jag mig en man.»


Öfver sådana svar af sina barn sörjde fru Elin svåra.
Hon vred sina händer, klagande:

»Må jag icke blifva hörd
ett ord utaf mina egna!»


Stridare runno då tårarna på unga stolts Adelins
kind, och hon sade till sin moder:

»Jag gifver mig gerna i kloster in
efter eder vilja, kär moder min.»


Det var en sorgens stund. Äfven den stränge
herr Sunes kind fuktades af tårar, och ännu en gång
bad han:

»Förlåt mig all min skuld och brott,
hjertans allra käresta min!»

»Förlåt mig all min skuld och brott
och allt det jag gjort eder emot,
så vill jag mig till Rom att gå
uppå min bara fot.»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free