Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sverker II Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med mera vekhet i rösten svarade då fru Elin:
»Gå I eder till Rom
och så till Jerusalem,
förgäter ock icke mina tolf riddare,
förgäter jag aldrig dem.»
De tre döttrarna förenade sina böner och tårar
med faderns. Fru Elin såg dem an. Hon räckte sin
hand åt mannen – och så drog hon sin sista suck.
»Det var herr Sune Folkesson,
han lät henne ärlig begrafva,
så låter han hennes kista beslå
med förgylda bokstäfver.
Der ligga de hjeltar slagne.»
*
Vid pass 1/8 mil från Elgarås kyrka, på en med buskar
och småskog bevuxen höjd, synas lemningar efter ett
gammalt slott. Hvem slottet tillhört vet man icke, ej
heller fäster sig minnet af någon händelse dervid. Men
i trakten mellan Tiveden och Fägremo skogar skall
hafva stått ett slag, och i det hafva alla konung
Knuts söner fallit med undantag af en.
Så lyder i sin enkelhet berättelsen om kriget vid
Elgarås. Orsakerna och biomständigheterna äro på
olika sätt framstälda af olika författare. Vi följa
den äldsta urkunden för denna händelse, skrifven kort
efter sjelfva tilldragelsen. Det är ett påfvebref,
helt visst bemödande sig att gifva konung Sverker
och hans handling den vackraste färg, men likvisst
åtminstone med den sanning, som måste ligga i
framställningen af sjelfva handlingen, då man ej gerna
kan tänka sig någon förvrängning af densamma i ett
bref skrifvet till åskådare och deltagare. Brefvet är
från påfven Innocentius III till biskoparna i Vadstena
(Vexiö?), Linköping och Skara.
Enligt detta hyste Sverker, sedan han kommit till
konungadömet, förbarmande med den aflidne konung
Knuts barn, efter som de voro hjelplösa. Glömmande
all den oförrätt han lidit, upptog han dem till barn
och var så glad öfver umgänget med dessa konungabarn,
att han aldrig tillät dem vara aflägsnade ifrån sig.
Detta låter för oss, oaktadt den uttalade välviljan
och kärleken, som om konungasönerne hållits i ett
slags fängsligt förvar. Frie voro de åtminstone icke,
då de ej fingo lefva utan under konungens ögon. Detta
sätt att gå till väga står heller alldeles icke
enstaka i historien. Den påminner starkt om en konung
– han regerade i Persien omkring 16 århundraden före
konung Sverker – som afsatte sin lydkonung och
tog honom till sig i sitt palats, icke för något
annat – som han sade – än emedan en för honom så
kär person icke fick vara för långt aflägsnad från
storkonungen. Vi finna det derför ej underligt,
om konungasönerne funno detta förhållande något
tryckande och önskade sig fria från konungens stora
kärleksbevis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0322.html
