Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker II Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var fridens och menniskoslägtets fiende –
säger påfvebrefvet – som i harmen öfver ett sådant
den kristliga kärlekens verk sådde tvedrägtens frö
mellan konungasönerna och konung Sverker, och förmådde
de förra genom några ondskans anstiftare att trakta
efter konungens lif.
Vare emellertid härmed huru som helst, en strid
utbröt mellan konung Sverker och Knutssönerna, det kom
till ett slag vid Elgarås, ej långt från sjön Unden,
och der föllo prinsarne med undantag af den äldste,
sorn hette Erik och som undkom till Norge.
Händelsen, lycklig för Sverker, om man ser den från
synpunkten af hans och hans ätts fördelar, blef dock
orsaken till hans ofärd. Dess första och närmaste
följd var ett bittert hat, som upplågade hos männen
Nordanskogs, Uppsvearna, hvilka betraktade den Erikska
ätten såsom sin.
Sedan Erik Knutsson vistats tre år i Norge, kom han
tillbaka till sitt fädernerike för att fresta, om han
kunde vinna det från konung Sverker. Och allt gick
honom väl i händer. Uppsvearne reste sig mangrant,
och öfver hela riket var sinnesstämningen sådan, att
Sverker måste se sig om, hvar han kunde få hjelp. Han
anhöll då hos konungen i Danmark om denna hjelp och
fick den äfven. Konungen der hette Valdemar och hade
till följd af sina segerrika tåg mot Wenderna fått
tillnamnet Sejer (Segraren). Han var Valdemar den
stores son och Knut VI:s broder.
En väldig här till häst och fot kom då från Danmark
att strida för konung Sverker. Ebbe Sunesson,
Sverkers svärfader, anförde den, och jemte honom hans
bröder Lars, Jakob och Peder, den sistnämnde biskop
i Roskild. Likaledes var sjelfva erkebiskopen i Lund
Anders Sunesson, också en broder till den förutnämnde,
en ifrig förfäktare af konung Sverkers sak, ehuru han
icke var med i hären. Alla voro de erkända som konung
Valdemars ypperste män, och Ebbe och Lars hade det
talet om sig, att de voro Danmarks erfarnaste och
tappraste härförare. Äfven erkebiskopen i Upsala,
Valerius, var med konung Sverker. Han hade, innan
han år 1207 blef erkebiskop, varit Sverkers hofbiskop
och är troligen den, som genom sin framställning af
händelserna föranledde det ofvan nämnda påfvebrefvet
af Innocentius III.
Danska hären drog upp genom Götaland. Vid Lena mötte
Erik Knutsson med Uppsveahären. Den 31 Januari 1208,
i sjelfva dalen mellan Högstena-berget i vester
och Kongslena by och berg samt Hvarfs- och
Fårdals- bergen[1] i söder kom det till ett slag, det
blodigaste, som blifvit hållet inom Sveriges gräns
sedan slaget på Fyrisvall mellan Erik Segersäll och
Styrbjörn Starke.
Men der voro tappre män å ömse sidor; och i följd
deraf kämpade man länge, innan det visade sig,
på hvilken sida öfvervigten låg. Der föll från
de svenska ett pilregn så stridt och så tätt, som
när bonden kastar kornen eller som när det hårdt
regnar. Slutligen började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
