Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik X Knutsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dennes rätt till densamma var omtvistad på grund
deraf, att ej hans fader varit landets konung, hafva
vi redan anfört. Då jarlen förebrådde erkebiskopen,
att han olagligen förhöjt örevärdet al Trondernes
sakören, hade erkebiskopen svarat, »att större
lagbrott var det, att den var konung öfver riket,
som icke var konungason, hvilket stridde både mot
lagen och landets sedvana». Och erkebiskopen hade
derutinnan rätt, Erling och hans son fingo höra
detsamma från andra håll. – Men jarl Erling visste väl,
huru hans sons laglighet lättast skulle blifva erkänd.
Han yttrade sig till erkebiskopen sålunda: »Viljen I
föröka eder rätt, så lären I ock vilja biträda oss
att lika mycket föröka konungens rätt. Nu är här i
Norge erkebiskopsstol, till mycken heder och ära för
landet; låtom oss nu öka rikets heder med flere goda
ting och se till, att vi kunna få en krönt konung,
såsom Danskar och Engelsmän hafva. Om Magnus icke
blifvit så till konung tagen, som gammal sedvänja
varit här i landet, så hafven I makt att gifva honom
konungavigsel på sätt Guds lag bjuder, att konung
skall till välde salvas, och kan han sedan med rätta
icke skiljas från konungadömet. Styrken I Magnus uti
hans välde, som I hafven lofvat, så vill jag främja
edert välde och af all makt i all måtto befordra
edert bästa.»
Magnus Erlingsson blef sålunda Norges förste krönte
konung. Jarlens ord äro märkliga, emedan de i
allmänhet visa oss den heliga handlingens betydelse
och hvilken vigt tiden fästade dervid. Jarlen sjelf
ansåg den vara så stor, att hans sons laglighet
derigenom erkändes i ett land och af ett folk, som ända
sedan Harald Hårfagers tid tagit sina konungar endast
ur mansstammen af denna konungs ätt. Krönt kunde
hans son icke med rätta skiljas från konungadömet.
Detta var väl för jarlea det vigtigaste skälet,
af mindre vigt de anförda föredömena i grannrikena.
Konungamakten utgår från Gud. Den sanningen erkände
äfven hedningen, och det så i grunden, att han ansåg
sina konungar i rätt nedstigande led vara gudarnes
ättlingar. Men hedningens konung förestälde sjelf
gudomen inför folket och var folkets förespråkare
inför gudomen. Den kristne konungen mottog i kröningen
sin makt af Gud, men det var en annan än han, som
handlade å Guds vägnar, det var kyrkans tjenare. Den
andliga makten vigde den verldsliga till embetet. Huru
till följd deraf ganska lätt den tanken kunde uppstå,
att konungamakten utgick ifrån och var lägre än
prestmakten, finna vi ganska naturligt. Tanken
uttalades också mer än en gång af kristenhetens
andliga öfverhufvud.
Erik Knutsson är den förste svenske konung, om hvilken
vi med visshet veta att han blifvit krönt.
Hvilka orsakerna voro, som föranledde
kröningens införande hos oss, känna vi
icke. Underrättelserna från dessa tider flyta dertill
för sparsamt. Troligt är, att de i det närmaste voro
desamma som i Norge. Konungakronans befästande på
Erik Knutssons hufvud och grannrikenas föredömen
kunna antagas såsom orsaker. Hvem som förrättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
