Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan I Sverkersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde han således ej då föra sin sak, men han
hade mäktiga män omkring sig, hvilka förde den för
honom. Det synes väl då, som om någon strid ej borde
komma i fråga, mellan denne Johan och ett årsgammalt
barn. Men barnet hade äfven en mäktig förespråkare.
Det var Danmarks mäktige konung, den genom sina
segrar och eröfringar lysande konung Valdemar Sejer,
då herre, utom Danmark, öfver hela i nordkusten
af Tyskland. Han åtog sig sin systersons sak och
förklarade, att riket vore Eriks såsom arf efter
hans far. De store i Sverige bekymrade sig dock föga
om denna den danske konungens förklaring. Man, rustade
sig till den unge konungens kröning i Linköping.
Då stämde Valdemar erkebiskopen i Upsala och hans
lydbiskopar, såsom de öfriga biskoparne den tiden
kallades i förhållande till erkebiskopen, att inför
påfven i Rom försvara sin och konung Johans sak mot
hans systerson, å hvilkens vägnar han ville sända
män ifrån Danmark. Hvarken biskoparne eller rikets
öfrige store, som voro Johans anhängare, fästade
sig emellertid vid denna stämning inför den romerska
stolen.
Konung Johans kröning försiggick i Linköping år 1219.
En bulla kom visserligen från dåvarande påfven
Honorius III, som uppdrog åt trenne tyska biskopar
att med noggrannhet undersöka de svenska biskoparnes
förfarande. Hade de förrättat kröningen, sedan konung
Valdemar hänskjutit saken till påfvens afgörande,
skulle en viss tid föreläggas erkebiskopen af Upsala,
inom hvilken han egde att tillsammans med en annan
af de skyldiga biskoparna och fullmäktige från de
öfriga infinna sig vid den »apostoliska tröskeln»
(d. ä. Rom), för att der stå till svars för den
sidvördnad, de visat den heliga stolen. Efterkommo
de ej detta, skulle de bannlysas. – Denna påfvens
skrifvelse, äfvensom en följande, var dock utan all
verkan. Konung Johan var och förblef konung, och
finnes hvarken konung Valdemar eller påfven vidare
uppträda mot honom.
Af ofvan anförda sändebref kunna vi emellertid se,
att det hufvudsakligen var presterne, som verkat för
upphöjelsen af konung Sverkers son. Också visste den
unge konungen att belöna dem genom stadganden till
deras förmån, som göra hans kröningsår särdeles
märkeligt ej blott i svenska kyrkans historia,
utan äfven i afseende på utvecklingen af hela vårt
samfundsväsende.
Konung Johan bekräftade nämligen det året de
privilegier (d. ä. fri- och rättigheter), som hans
fader konung Sverker II gifvit presterna och som
lade grunden till det andliga frälset, och dertill
ökade han ännu ytterligare dessa privilegier, i det
han gaf presterskapet i allmänhet samma rättigheter,
som hans företrädare, Erik Knutsson, gifvit Riseberga
kloster. Han förklarade nämligen, att alla sakören,
som ådömas kyrkans personer eller eljest för brott
begångna på kyrkans eller de andliges grund och mark,
skulle tillfalla biskopen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
