Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan I Sverkersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ny lika farlig fiende, farligare till och med,
emedan ett uppror sam tidigt skedde bland Liverna,
och äfven Rysslands furstar började med oro se den
nya ordens landvinningar.
Då begaf sig biskop Albert i egen person till Danmark,
att hos dess tappre och ridderlige konung söka hjelp
mot de hotande farorna. Ingenting kunde vara denne
konung mera välkommet än biskopens begäran. Han var då
herre öfver hela kuststräckan söder om Östersjön och
det fattades blott just de länder, dit han nu skulle
draga, för att hans välde skulle få Finska viken till
naturlig gräns på den sidan. »Nästa år» – svarade
konung Valdemar den bönfallande biskopen – »nästa
år vill jag komma med min här till Estland, till den
heliga jungfruns ära och mina synders förlåtelse.»
Redan 1205 hade konung Valdemar tillsammans med
erkebiskop Andreas i Lund företagit ett tåg mot
Estlands sjöröfvare, ett tåg, som dock blef utan
några vigtigäre följder. Nu kom han år 1219 enligt
sitt löfte med en väldig här och flotta och landade
i landskapet Harrien på Estlands nordvestra kust.
Der låg en gammal borg, som han nedbröt, men uppförde
i dess ställe en ny, invid hvilken sedermera staden
Reval uppstod. Huru stor den danska hären var,
kunna vi ej på siffran uppgifva, men att den
ingaf Estländingarne mycken fruktan, det se vi
af anteckningarna från den tiden. Invånarne i den
närmaste trakten, der hären landstigit, underkastade
sig nämligen genast och bådo om fred.
De erhöllo den, och Danskarne fortfore med
uppbyggandet af borgen, och biskoparne predikade och
döpte på det ifrigaste – då plötsligt en afton hela
trakten omkring Danskarnes läger, så långt man kunde
se, fyldes af fiender. Det var den 15 Juni på aftonen,
tre dagar efter sedan Estländingarne begärt och
erhållit fred, som de i fem stora afdelningar anföllo
de intet ondt anande Danskarne. I den förvirring,
som uppstod vid det häftiga anfallet, hade troligen
hela danska hären gått förlorad, om ej en af konung
Valdemars vasaller, den unge Vitzlau, från Rügen,
på det tappraste hållit stånd mot den påträngande
fienden. Han stod på en höjd vid hafvet, och derifrån
tillbakaslog han de anfallande och lyckades tränga
dem tillbaka. Detta blef en vändpunkt i striden. Nu
vaknade hos Danskar och Tyskar den medfödda
tapperheten. Striden tog en annan vändning. Den
fullkomligaste seger krönte konung Valdemars vapen.
Äran för segern tillkom kyrkan och det heliga
banér med hvitt kors på röd grund, som dem helige
fadern sändt konungen, och under hvars underbara
beskyddkors hären fäktat. Det är Dannebrogens, det
danska riksbanérets begynnelse.
På en höjd invid slagfältet – säger sagan – låg den
gamle erkebiskopen Andreas Sunesson försänkt i den
mest brinnande bön för Kristi vapens seger. Så fort
han af mattighet nedsänkte sina upplyftade händer,
segrade hedningarne. De andlige bröderne, som omgåfvo
biskopen, måste då understödja hans armar, så att
han oaflåtligen kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
