Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta konungabref äro, utom den ofvannämnde konungens
fosterfader, biskop Bengt i Skara, som tillika
är konungens kansler, Knut Holmgersson och Knut
Christinæson, båda konungens fränder. Lagman Eskil
i Vestergötland och erkebiskopea Olof i Upsala ha
äfven undertecknat detta bref, men om ingendera af
dem säges att de voro konungens rådsherrar.
Oaktadt detta bref, hvars årtal saknas, men som
hänföres till tiden mellan 1222–1230, är den första
handling, der konungens råd nämnes, är det emellertid
troligt, att sjelfva saken är mycket äldre. Vi
sågo Olof Skötkonung kalla »sina rådgifvare till
rådstämma», och sjelfve Odin var omgifven af 12 diar
eller drottar, hvilka skulle förestå offren och döma
mellan folket. Egenskapen af domare är visserligen
den, som företrädesvis tillägges de 12 män, hvilka
omgåfvo Olof Skötkonung. »Olof konung» – heter det –
»hade för jemnan med sig 12 de visaste män, hvilka
sutto öfver domar med honom, och rådslogo öfver
svåra mål»; – men just af ofvan anmärkta ställe i hans
saga se vi dessa 12 män uppträda såsom en konungens
rådsförsamling.
Det är nu troligt, att denna sed fortfarit äfven
sedan den nya lärans allmänna antagande bortjagade
offerföreståndarne (diarne) från Odins lund. Någon
ständigt kring konungens person vistande församling,
såsom först i 17:de århundradet Riksens Råd blef,
var den visserligen icke. Troligen sammankallade
konungen vid förekommande fall till rådplägning sina
förnämsta män i den ort, der han befann sig. Vi böra
märka detta, då vi inom kort få höra talas om »allt
Svea rikes råd».
Händelserna under konung Eriks regering föra oss
först till Norge. När vi sist lemnade detta land,
funno vi det försänkt i sorg. Den unge, raske,
af alla älskade konung Hakon Sverresson var död,
förgifven, som man trodde, af sin styfmoder, den
stolta drottning Margareta. Norge hade efter de
många inre striderna allt sedan Sigurd Jorsalafars
död fatt ett ögonblicks ro. Efter konung Hakons död
var friden försvunnen, och de inre striderna upplågade
å nyo.
Det var ett parti, som hade satt Sverres ätt på Norges
tron, Birkebenarne. Efter dem uppstodo många andra.
Vi hafva nämnt Baglerna. De fingo sitt namn af det
fornnordiska ordet bagall, som betyder staf, och här
biskopsstaf. Birkebenarne gåfvo dem namnet, och ville
dermed beteckna något föraktligt, emedan Baglerne
såsom prestparti leddes af biskoparna. Baglerne
sjelfve tyckte dock om namnet och begagnade det
gerna som partinamn[1].
När Erik XI blef konung, satt nämnde konung
Hakons son på Norges tron. Han hade då redan varit
fem år konung. Han bar samma namn som fadern och var
tapper, rask och driftig. Samma år, han uppsteg på
tronen eller år 1217, ingingo Baglerne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
