Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de första redan voro öfver på andra sidan. Häraf
fick hären utseende af att vara mycket större än den
i sjelfva verket var. Midt på Edaskogen stod ett
sälohus och der uppgjorde hären stora eldar för att
värma sig.
När konungen kom till gården Medalbær[1], tog han
nattqvarter hos bonden der, som hette Odd Eriksson. Då
konungen nu skulle sätta sig till bords om qvällen,
fann man vinet, som blifvit medfördt för hans räkning,
fruset i kärlen. Man kastade derför ut vinkärlen
på gården. Men konungens körsvenner skyndade att
bemäktiga sig dem, slogo sönder kärlen och läto
isstumparne väl smaka sig. Somliga smälte dem, andra
gåfvo sig ej tid dermed utan uppåto dem hela. De
blefvo dock af det sålunda njutna vinet så druckna,
att ett häftigt slagsmål uppkom mellan dem om natten,
hvarunder många sårades ganska illa. Först emot
morgonen lyckades det konungen att stilla oväsendet.
Emellertid hade ryktet utbredt sig bland
Vermländingarne, hurusom den norske konungen rustade
sig att med härsmakt infalla i deras land, bränna
deras bygder, bortföra deras qvinnor och barn i
träldom och hudstryka alla prester. De lemnade derföre
sina boningar öde och drogo med hustrur och barn
och allt som de kunde föra med sig in i skogarna,
så att när konungen kom fram ur tolfmilaskogen och
trodde sig komma till bebyggda orter, måste han och
hans här uthärda försakelser och mödor af alla slag.
Den norske konungen tågade från Eda socken i sydostlig
riktning ned genom Jösse och Gillbergs härad. I det
förstnämnda af dessa härad, då konungen red förbi
en gård, som låg invid en sjö, hände sig, att en
gammal gumma kom framspringande, spörjande männen
efter konungen. Så snart hon blifvit underrättad om,
hvilken som var konungen, steg hon dristeligen fram
till honom. Konungen frågade henne hvad hon ville, och
gumman svarade raskt, »att hon fordrade, det konungen
skulle förskona hennes gård från eld och brand, emedan
hon ensam vågat blifva hemma, då de andra drogo bort.»
– Konungen log åt den raska gumman, men antog hennes
skäl och gaf en man ur sin hird befallning att med
tvänne andra män skydda gummans gård.
Från Jösse härad kom konungen i Gillbergs härad
och till den mellan Vermelen och Björnskogsfjolen
belägna Vermskogs socken. Här låg vid Vermelens
vestra strand Strands bygdelag, och derifrån kom
till konungen en bonde vid namn Geir, åtföljd af
sex män. Geir bonde förde ordet för de andra. »De
voro utskickade på bygdelagets vägnar och bådo kungen
om försköning; de öfverlemnade sig och allt sitt i
konungens väld och förlitade sig på hans billighet
och ädelmod.» Geir berättade vidare, att hos dem
låg begrafven en helig man, som hette Thorgeir. –
Konungen gaf dem fred, som de begärde, och befalte
att de skulle på det högsta huset i bygden uppresa
en lång stång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
