Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Något mera om ställningen i landet under konungens
barndom känna vi icke. Två år efter konung Johans
död blef han krönt, och året derpå utfärdades det
nämnda påfliga skyddsbrefvet. Det var samma år som
konung Hakon gjorde sitt härjningståg i Vermland,
och samma år finna vi konung Erik vara tillstädes vid
Vartofta ting i Vestergötland och der stadfästa ett
beslut angående rågångar. Fyra år derefter, eller år
1229, inträffade de händelser, som för en tid skilde
konung Erik från Sveriges krona.
Den större rimkrönikan uppräknar de män, hvilka då
uppträdde emot konung Erik.
– Knut och hans fränder fler
Carl, Haralder och Hollinger.
Det var allt Folkunga Rote,
ty voro de konungen mest emote,
och sade att Knut borde bätter konung vara,
ty han var sniller i rad och svara.
Knut var ibland dessa den förnämste. Om hans härkomst
känna vi intet med visshet, ehuru vi efter en af de
senare konungalängderna antagit honom vara son af en
Johan. Det är märkligt att denna konungalängd, som
sammanskrefs vid medlet af 1400-talet, är den enda,
hvaruti denne Knut är upptagen som konung, och såsom
den adertonde kristne konungen. Är han densamme Knut,
som rimkrönikan låter vara gift med konung Eriks
syster Elin, så är han en Folkunge. Men der funnos
många med det namnet. Något bestämdt är omöjligt att
om vår Knuts slägtförhållanden uppgifva. Knut var
af en hög och reslig växt och fick deraf tillnamnet
den långe, var dertill vältalig och rådig, eller,
som rimkrönikan uttrycker sig, »sniller i rad och
svara». Omgifven derjemte af en skara män, hvilka,
lika som han sjelf, tyckte det illa lika sig att
lyda ett barn, och ett barn med konung Eriks lyten,
mäktig i sig sjelf, och ännu mäktigare genom sina
fränder och vänner samt genom det anseende, hans
personliga företräden framför konungen skänkte honom,
var frestelsen att intaga S:t Eriks tron desto svårare
att motstå, ju lättare det var att vinna detta mål.
Hvilka de voro, som stridde för den unge konungen,
veta vi icke. Sjelfve erkebiskop Olof Basatömer[1],
som var konungens frände, och till en del genom hans
förord bestigit den erkebiskopliga stolen, synes
ingalunda hafva varit något för konungen pålitligt
stöd.
Vid Olustrom[2]
möttes de båda fiendtliga partierna
i öppen strid. Det var den 29 November år 1229. Den
dagen var olycklig för konung Erik. Hans här blef
slagen och han måste söka sin räddning i flykten. Hans
i krona och rike blefvo segrarens byte.
År 1231 blef Knut krönt till Sveriges konung. En
vid namn Ulf var då konungens jarl, och bland andra
mäktiga män, som stodo
[1]
Man känner intet om uppkomsten eller betydelsen
af detta namn.
[2]
Troligen samma ort som ännu heter
Olstra, i Sundby socken inom Södermanland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0352.html
