Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der hafva lidit ett fullkomligt nederlag, och af denna
seger skall den nowgorodska fursten Alexander hafva
erhållit namnet Newsky. Sedermera skall han hafva
slagit de tyska riddarne på isen af Peipus-sjön.
Denna seger vid Newa framställes af den ryske
krönikeskrifvaren som särdeles olycklig för
Svenskarna. Endast några få skulle hafva undkommit,
då deremot segrarne förlorade blott 20 man. Det
är emellertid de ryska krönikornas sed att
aldrig göra afseende på det lägre manskapet,
utan endast på de förnämsta och höfdingarna för
de särskilda skarorna, hvadan förlusten på deras
sida väl kan antagas hafva varit betydligt större.
Under de förhållanden, som då rådde i Sverige, är
det sannolikt, att detta företag icke utgick från de
styrande. Af den öfvervunne konung Knuts anhängare
kunde dock många anse detta tillfälle gynnande att
fortsätta sitt äfventyrarelif, så mycket hellre som
det nu skedde under den helige faderns hägn och var
åtföljdt af hans rika löften om syndaförlåtelse och
evig salighet såsom arbetets lön. Den man, som i
dessa händelser mest framstår och som kanske mest
verkade för det sista förenade anfallet mot Tavasterna
var biskop Thomas i Finland.
Denne Thomas är till börden oviss, ehuru de gamla
biskopskrönikorna säga att han varit Engelsman, samt
munk af predikareorden och förut kanik i Upsala. Han
var en för kristendomsverket mycket nitisk man, kanske
blott för nitisk, att döma af de omständigheter,
som förmådde honom att taga afsked från sitt
embete. Han hade nämligen så hårdt bestraffat en
man, att denne deraf dog[1].
Derjemte angifver han
sig sjelf som förfalskare af några påfvebref, och
ångern och sorgen häröfver var så stor, att han icke
längre ansåg sig värdig det biskopliga embetet,
utan utbad sig af påfven tillstånd att nedlägga sin
biskopsstaf. Det skedde år 1245, och fem år derefter
dog biskop Thomas i ett kloster i Visby på Gotland,
sedan han genom testamente skänkt sin boksamling till
predikaremunkarna i Sigtuna.
Biskop Thomas är för öfrigt den, som af påfven skall
hafva utverkat tillstånd att flytta biskopssätet från
Rändämäki till Auraåns strand och till Åbo. Han vann
äfven påfvens stadfästelse på en skänk af jordagods
till den finska biskopsstolen. De från hedendomen
omvände hedningarne gåfvo nämligen dit alla de lundar
och afgudahus, som i hedendomen varit vigda till
afgudar. Det påfliga stadfästelsebrefvet säger, att
de omvända af egen fri vilja gifvit dessa jordagods
åt kyrkan.
Om det nu var i följd af dessa föregående
händelser eller om det var i följd af uppmaningen
från den påfliga stolen, må hända förnyad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
