Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dälder bilda den ena sköna utsigten efter den andra,
vid foten af Billingen ligger Varnhems kyrka,
och der på samma ställe låg det forna Varnhems
kloster. Här begrofs konung Erik vid sidan af fadern
och farfadern. Den förste konungen af ätten, S:t Erik,
blef, som vi veta, begrafven i Upsala.
Vi kunna ej, då vi stå vid de erikska konungarnes
grafvar och då vi följt den siste af dem dit, lemna
det härliga tempel, som innesluter dessa qvarlefvor
af konungar, utan att närmare betrakta detsamma.
Den 1 Maj 1150, således medan gamle Sverker var konung
i Sverige, lades grunden till Varnhems kloster. En
stor gård hade blifvit skänkt af en förnäm qvinna
vid namn Sigrid till några Bernhardinermunkar att
der uppbygga klostret. Munkarne kommo då från Kinne
härad, der de en tid uppehållit sig vid Lugnås.
Dit hade de åter dragit sig från den undangömda och
fattiga Lurön[1],
hvarest de först nedsatt sig.
Men icke heller på Sigrids gård tycktes det, som
om munkarne i ro skulle få bygga sitt kloster och
sjunga sina psalmer. Sigrid dref dem snart åter bort
från gården. En förnäm man – hans namn är obekant –
skall hafva gifvit henne det rådet. Hon ångrade sig
väl sedan och bad munkarne att återkomma, men efter
hennes död fingo de i hennes frände, konung Erik den
heliges enkedrottning, en farligare fiende.
Abboten Henrik begaf sig till och med på väg till
Rom för att utverka bannlysning öfver den svenska
drottningen. Erkebiskop Eskil i Lund och konung
Valdemar i Danmark förmådde honom dock att blifva
föreståndare för det af denne konung nyanlagda
klostret Vitae Schola på Jutland. Henrik skickade
derifrån bud till de qvarvarande munkarne, och då
utdrogo 12 bröder från Varnhem till det jutländska
klostret.
Emellertid lade sig drottningens hätskhet mot
Varnhemsmunkarna, och de få, som qvarstannat, fingo
då lefva der i ro. Från Danmark återvände flere och
från Alvastra kommo äfven några, och sedan dess gick
Varnhems kloster oafbrutet framåt i anseende och
rikedom.
Varnhems klosterkyrka har haft ett blidare öde än
Alvastra. Hon är ännu en af de skönaste i Sverige,
påminnande om medeltidens storartade och upplyftande
byggnadskonst. Skiftningarna i vårt fäderneslands öden
hafva dock äfven vidrört henne. Redan på 1400-talet
brändes klostret, och ehuru det återstäldes, blef
detsamma under danska kriget 1566 alldeles nedbrändt,
så att blott väggarna stodo qvar. Det stod sedan i
ödesmål i hundrade år, tills en om våra fornminnen
nitälskande man, rikskansleren grefve Magnus Gabriel
de la Gardie, lät återställa sjelfva klosterkyrkan
så vidt sig göra lät i sitt ursprungliga skick. Då
Gustaf III en gång som kronprins i sällskap med sin
syster Sofia Albertina besökte Varnhems kyrka, skall
han hafva yttrat, »att om kyrkan kunde flyttas,
förtjenade hon en plats inom hufvudstaden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
