Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solsången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skräckfullt bjödo mig
hem till sig hvar afton.
39. Solen jag såg,
sanna dagens stjerna,
sjunka i haf!
Men Hels grind
på ett annat håll
jag hörde tjuta.
40. Solen såg jag
af blommor omhvärfd,
mycket var jag
då ur verlden lutad.
Mäktig hon syntes
margalunda,
mer än hon fordom var.
41. Solen såg jag,
så mig tycktes,
som jag skådat
helig Gud.
Sista gången
uti tidens verld
jag mig böjde
ned för honom.
42. Solen såg jag,
så hon strålade,
att jag tycktes
intet se.
Blandad med blod
på annat håll
bullrade
Gilvaströmmen.
43. Solen såg jag
skälfvande å vågen,
rädslofull
och nedböjd;
ty mitt hjerta
ganska mycket
var uti vanmakt
sönder brustet.
44. Solen såg jag,
sällan mera sorgsen,
mycket var jag
då från verlden lutad.
Min tunga var
som vänd i träd
och utomkring kolnad.
45. Solen såg jag
aldrig, sedan
efter den dystra dagen.
Skyarna lycktes
för mig samman,
och jag gick bort,
kallad från qvalen.
46. Hoppets stjerna
flög mig från bröstet,
då jag föddes;
åt höjden hon flydde,
ingenstäds sig satte,
att hon måtte
hvila hafva.
47. Längre än alla
var den natten,
då jag stelnad
låg å bädden.
Då sannades det
Gud sade fordom:
»menniskan är af mull.»
48. Det ser och dömer
danande Gud,
som jord och himmel skapat;
huru ensliga
många fara,
fast från slägt de skiljas.
49. Sina verk
hvar menniska njuter;
säll är den
det goda öfvar;
från rikedom
mig var beskärd
en bäddad säng
af sand.
50. Kroppens lusta
ofta villar menskan;
många högt den skatta.
Tvagnings vattnet
var mig ledast
utaf alla ting.
51. Å Nornornas[1] stol jag satt
nio dagar;
dädan blef jag
lyftad å häst.
Giar-solen[2]
dunkelt lyste
utur himlens
drypande skyar.
52. Utan och innan
tycktes jag fara
alla de sju
verldar igenom;
uppe och nere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
