Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger jarl, riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingången med Norges konung, blef dock så aftaladt om
giftermålet, att det skulle vinna sin fullbordan,
när konungen och jarlen funno tiden dertill läglig.
Sedan dess hade nu nära två år förflutit. Konung Erik
i Sverige var död, jarlen var i sjelfva verket rikets
konung, fast hans son bar namnet, och jarlen beslöt nu
att skicka sin dotter till Norge. Må hända bidrog den
oro, Birger ej kunde undgå att hysa för den närmaste
framtiden, i sin mån att hos honom framkalla
längtan efter en säker och pålitlig förbindelse med
grannkonungen. Ty okunnig var jarlen säkert icke
om det stora missnöje, som rådde hos hans fränder,
hvilka gått miste om konungakronan. Att de skulle
vända sig till Norge om hjelp, var ej heller svårt att
tänka sig. Sådant hade skett förr, och Filip Larsson,
den halshuggne Holmgers trogne vän och stöd, som nu
förenat sig med Knut Filipsson och Magnus Knutsson,
hade länge uppehållit sig i Norge.
Med den prakt och ståt, som tillkom jarlens dotter
och konungens syster samt en blifvande drottning,
lät Birger sin dotter draga till Norge. Biskoparne
Lars från Skara och Magnus från Vesterås samt den
unge ridderlige Carl Ulfsson, Ulf jarl Fasis son,
och dertill flere förnäme herrar med sina män bildade
den kungliga brudens lysande följe.
Följande året 1252 firades i Opslo i Norge bröllopet
med alla de högtidligheter, som vid dylika tillfällen
denna tid voro brukliga.
Medan i Opslo allt var glädje och gamman, och konungen
och hans son med herr Carl Ulfsson och de öfrige
svenska herrarne vexlade löften om fortfarande fred
och vänskap de båda rikena emellan, reddes der till
i de svenska herrarnes hemland blodiga strider.
Det var naturligt, att de öfrige herrarne, Filip
Knutsson och Knut Magnusson, ej genom hvad som skett
skulle uppgifva sina förhoppningar på kronan. Den
raskhet och beslutsamhet, som Ivar Blå och de med
honom liksinnade hade utvecklat, öfverraskade dem,
men afväpnade dem icke. För ögonblicket måste de
dock vika. Ty mot jarlen var deras makt för ringa,
att de skulle kunnat genast uppträda mot honom i
öppen strid. De lemnade derför landet och drogo till
Norge till konung Hakon. Knut Magnusson kom först. Han
anlände till Norge samma år som Valdemars kröning egde
rum. Först om våren 1252 ditkom äfven Filip Knutsson
och Filip Larsson. Hos konung Hakon hoppades de få
råd och hjelp att eröfra från jarlen riket, menande
sig till det hafva lika god rätt som Valdemar.
Konung Hakon hade dock i troget minne hvad som blef
aftaladt och öfverenskonamet mellan honom och den
svenske jarlen den tid, de underhandlade med hvarandra
vid Götaelfven. De missnöjde herrarne funno derför
intet af hvad de sökte hos honom.
De begåfvo sig då till Danmark och derifrån till
Tyskland för att försöka, om de der skulle hafva
bättre framgång.
Öfver allt der de drogo fram värfvade de folk,
förnämligast i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
