- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
409

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger jarl, riksföreståndare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hundra. Den kittel i helvetet väller, han blir
hedningarnes del, men förr än vårt blod kallnar å
jord, är vår själ i himmelrik.» – »Detsamma är ock
mitt hopp» – genmälde junker Carl. »Är detta edert
vilkor, så är det också mitt. Flyr ingen af eder,
så flyr ej jag heller.»

Och så fortsatte han med de öfriga riddarna striden,
tills så väl han som de föllo. Hundrafemtio riddare
och bland dem junker Carl lågo på valplatsen.

Utom Valdemar, den unge konungen, egde jarlen ännu tre
söner. Den som var i ordningen näst efter Valdemar
hette Magnus, den tredje i ordningen var Erik, den
fjerde och yngste var Bengt.

Den unge konungen fick sin särskilda »tuktomästare»
eller guvernör och sin egen hofstat. De öfrige sönerne
fingo ock hvar sin del af gods och gårdar.

Men redan i gossarnes lekar kunde man skönja, huru
de två, Magnus och Erik, jemt höllo tillsammans,
liksom de i mannaåldern skulle komma att göra.

Birger hade fast till ögonmärke att bevara riket
inom sin ätt. Han hade den föregående tidens oro för
ögonen, kunde väl minnas striderna mellan tvistande
konungaätter, och för att vinna så väl en säker
besittning af tronen för sin ätt som en säkar fred
i riket, tog han ett steg, som dittills var en nyhet
i vårt land.

Han begärde nämligen år 1255 af påfven rättighet
att tilldela sina yngre söner vissa delar af riket,
»hvilket vore honom lagligen tillfallet». De skäl
Birger anför äro de ofvan nämnda eller, såsom det
heter i brefvet, »på det att derigenom må förebyggas
det förderf för de trogna och de vådor för själarna,
som utan en sådan inrättning skulle kunna inträffa.»

Det var naturligt, att påfven gerna skulle lemna
sitt bifall till saken, blott och bart derför att
saken lemnades till hans afgörande, och han sålunda
fick ett tillfälle att visa öfverlägsenheten och
fullkomligheten af sin himmelska ståthållaremakt. –
Hvad Birger åsyftade, vann han dock endast till en
del. Hans söner stäldes visserligen som ett slags
regerande furstar ofvanom rikets store, men striderna
efter hans död uteblefvo ej för det. Birger anade
ej, att de kunde och skulle utbryta mellan hans egna
söner och att konungaätternas strider skulle följas
af brödrastrider.

Likvist hade Birger för ögonen, hade till och med
på rätt nära håll sett, till hvilka olyckor slik
delning af riket kunde leda. Danmark och dess inre
oro just vid denna tid – såsom vi här nedan få se –
var derpå ett talande exempel. Men må hända ansåg
han faran mindre hos oss än hos nabon.

Emellertid fingo ej hans söner tillträda sina delar af
riket, medan jarlen lefde. Först mot slutet af hans
lefnad nämnes Magnus i ett af hans bref såsom hertig
(af Södermanland), men Erik nämnes blott junker och
Bengt scholaris.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0413.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free