Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger jarl och konungarne i Norge och Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till skor igen» – »Nej», ropade Abel, »du skall ej
göra det mer!» – och med detsamma blef konungen
gripen af hertigens män och slagen i bojor, hvarpå
Abel öfverlemnade honom åt ett par af hans bittraste
fiender, »hvilka skulle få göra med honom hvad de
ville».
Dessa förde konung Erik ned till stranden och kastade
honom i en båt, som midt i natten rodde öfver Slien[1]
till andra landet, der konungens hufvud afhöggs med en
yxa. Stora stenar bundos derefter fast vid kedjorna
och kroppen, vid hvilken genom ett stycke af huden
hufvudet ännu fasthängde, kastades i sjön.
Man sökte sätta i omlopp, att konungen genom våda
omkommit, men ett par månader derefter stack en
arm upp ur sjön, och när man fick liket uppdraget,
visade det sig, att det var den döde konungens.
Ett brodermord var således första följden af konung
Valdemars delning af riket.
Abel, brodermördaren, måste värja sig med ed, att han
ej hade del i lönmordet, och så blef han konung. Men
han var det blott i två år, så stupade han i ett slag
mot Friserna 1252.
Då blef Christofer konung. Striden om Slesvig uppdök
nu å nyo. Nu var det de holsteinska grefvarne,
som togo Abels söners parti och med vapenmakt ville
försvara deras arfsrätt till Slesvig. Christofer åter
påstod, att det var skilnad på danskt land och tyskt;
det förra gafs ej bort till ärftlig besittning, som
förhållandet var i Tyskland. Denna stridsfråga blef
väl egentligen ej afgjord under konung Christofers
regering, men han upprätthöll dock den af sig
uttalade grundsatsen, ehuru han under tiden hade att
kämpa äfven mot Lybeck och från Sverige och Norge
hotades med fiendtligheter.
Af vida större vigt och betydelse var dock den
strid, som under konung Christofer utbröt mellan
konungamakten och kyrkan.
I det öfriga Europa hade redan det band, blifvit
upplöst, som höll kyrkans tjenare i ett undersåtligt
förhållande till furstarna. Genom coelibatet var
visserligen ett betydligt steg framåt i denna riktning
taget af kyrkan äfven i Norden, men konungarne
bibehöllo dock der ett visst inflytande på kyrkan. Så
behöfdes t. ex. konungens stadfästelse på den af
domkapitlet valde, innan han kunde genom påfvens
invigning komma i full utöfning af sitt embete. Nu
ville kyrkan komma i fullkomligt oberoende af staten,
blifva en stat i staten, som hade i påfven sitt enda
lagliga högsta hufvud.
Jakob Erlandsson, af den mäktiga Skjalm-Hvideska
slägten, blef emot konungens vilja erkebiskop 1257
och bekräftad i sitt embete af påfven, utan att
konungen godkänt valet och emot konungens insaga
vid den påfliga stolen. Han var en kraftig man med
ett oböjligt sinne och så nitälskande för kyrkan,
att han helt och hållet glömde sitt fädernesland och
de fordringar, det hade på honom. Han hade beslutat,
att det skulle blifva annorlunda, än som det varit
dittills, och striden mellan honom och konungen
började genast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
