Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger jarl och konungarne i Norge och Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den gamla skånska kyrkolagen eller skrå, som
var i erkebiskop Eskils dagar på allmänt ting af
Skåningarna antagen och af konungen bekräftad, blef
första stridsämnet. Erkebiskop Jakob Erlandsson
företog sig att förändra denna kyrkorätt, emedan den
i åtskilligt afvek från den kanoniska rätten. Häröfver
förtörnades ej blott konungen, utan äfven Skåningarna,
och från hotelser stod man snart färdig att öfvergå
till öppen strid.
Erkebiskopen sammankallade ett möte till Wedel eller
Wiele på Jutland, och der beslöts den så kallade
Weilekonstitutionen, enligt hvilken landet skulle
beläggas med interdikt, om en biskop tillfogades
något ondt af konungen eller blott om man förmodade,
att det skedde med konungens vetskap.
Bannlysning och interdikt – att lägga en menniska
eller ett land under kyrkans bann – det innebar
någonting så förskräckligt, att vi knappast derom
kunna göra oss ett begrepp. Då emellertid dessa
kyrkans farligaste vapen äfven kommo att användas
hos oss, böra vi närmare känna dem.
Ursprungligen hade kyrkan, som hon ännu har,
rätt att ur sin gemenskap utesluta varnade,
men oförbätterliga syndare. Men nu funnos män,
som föraktade ett sådant uteslutande ur kyrkans
gemenskap, och det var egentligen de mäktige,
herrarne, furstarne. För att nu kyrkobannet äfven
på dem skulle öfva tillräcklig verkan, måste uti
detsamma inläggas något förskräckande, och så blef
kyrkobannet – en af kyrkan uttalad förbannelse.
Den af kyrkan förbannade kunde ej bekläda något
offentligt embete, skulle utkastas ur ärliga krigares
samfund, fick ej gå ed eller vittna inför domstol;
han var borgerligen död, förlustig all borgerlig
ära, förbannad i stad och på land, förbannad i sitt
hus och öfver allt utom detsamma, förbannad hvar han
ingick och hvar han utgick; hans afföda förbannad och
förbannad all frukt, som växte på hans mark; ingen
kristen skulle helsa honom, ingen prest hålla messa i
hans närvaro eller räcka honom den heliga nattvarden;
han skulle på jorden anses som en orenlighet och fick
ej efter sin död begrafvas i vigd jord.
En sådan bannlysning afkunnades högtidligen i kyrkan
efter evangelium af biskopen, omgifven af tolf
prester, alla med brinnande ljus i händerna. Just
som biskopen uttalade de sista orden i förbannelsen,
utsläckte de ljusen, kastade dem på golfvet och
trampade dem med sina fötter. Sedan på detta sätt
förbannelsen var kungjord i biskopskyrkan, kungjordes
den i alla stiftets kyrkor, så att hela den kristna
menigheten skulle veta, hvem som utskjutits från
hennes gemenskap.
Ännu förskräckligare var interdiktet. Det var
också en af kyrkan uttalad förbannelse, men uttalad
öfver ett helt land. Då tillslötos alla kyrkor, alla
bilder omhöljdes, alla helgonens qvarlefvor gömdes,
inga klockor ringde mera, inga invigda ljus brunno,
intet sakrament utdelades, inga barn fingo döpas,
ingen vigsel förrättas, ingen död begrafvas i vigd
jord. Blott en gång i veckan, men då inom slutna
dörrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
