Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger jarl och konungarne i Norge och Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och med låg röst, fick messan läsas, äfvensom
sakrament räckas den döende till tärekost på vägen.
Ett land, hvaröfver interdiktet hvilade, var således
som af Gud öfvergifvet, och det är klart, hvilket band
på de mäktiga härigenom var lagdt i kyrkans hand. I
en tid, då man satte lika högt värde på det utvärtes
skicket som på sjelfva religionen, kunde kyrkan genom
denna åtgärd tvinga äfven den mäktigaste konung till
eftergift. Men maktens missbruk blef det farligaste
vapnet mot kyrkan sjelf.
Vi kunna nu förstå, till hvilken ytterlighet
erkebiskop Jakob Erlandsson och hans män voro sinnade
att gå. Striden fortgick också efter biskopsmötet i
Weile mera oförsonlig än förut.
I Juni månad år 1257 möttes Christofer och den svenske
jarlen å Fialheme i Halland[1],
och Christofer hade
uppmanat erkebiskopen att infinna sig der, för att de
ändtligen måtte få ett slut på sin tvist och blifva
förlikte genom jarlens bemedling.
Erkebiskopen kom och många herrar och prelater. När
alla voro samlade, framlade så väl konung Christofer
som erkebiskopen sina ömsesidiga klagomål inför Birger
jarl.
Jarlen tillsporde då först erkebiskopen »om han ville
fullgöra sina förpligtelser mot konungen och bevisa
honom samma tjenster, som hans företrädare bevisat
konungens fader». Sedan erkebiskopen härpå hade
svarat, vände jarlen sig till konungen och frågade,
»om han ville förunna erkebiskopen samma fri- och
rättigheter, som hans fader förunnat erkebiskopens
företrädare». Sedan äfven konungen svarat, sade
jarlen: »När så är, synes det mig vara tillräckligt
för fredens återställande, om det å ömse sidor hålles,
som här af eder blifvit sagdt.»
Då man derefter öfvergick till de särskilda
tvistepunkterna, förklarade erkebiskopen, »att han
ej kunde underkasta sig det skånska skrå, emedan det
innehöll stadgar, som stodo i strid mot de allmänna
kyrkomötenas beslut, hvilka han vid invigningen till
det erkebiskopliga kallet besvurit». Jarlen fann
detta billigt. »Dessa stadgar» – menade han – »böra
underkastas en noggrann undersökning, och påfven
afgöra i de delar, hvilka erkebiskopen säger sig
icke kunna hälla.» – »Jag drager mig till minnes»,
tillade han, »huru som der var uppkommen en tvist
mellan erkebiskopen i Upsala och lekmännen om vissa
stadganden, och när som jag fick dem granskade i
närvaro af både lekmän och klerker, fann jag skäl
att gifva erkebiskopen rätt.»
Erkebiskopen klagade vidare öfver den allmänna
osäkerheten och fordrade straff på mandråpare och
fridstörare. »Mot sådana», genmälde jarlen, »har jag
satt den lag, ätt de förverkat all sin egendom och
måste gå i landsflykt, utan hopp att återvända förr
än på målsegandens förbön.» – Erkebiskopen svarade
dertill, »att hvar de verldsliga lagarna bestraffade
öfverträdare, der behöfde ej kyrkan pålägga några
hårda vilkor».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
