Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger jarl och konungarne i Norge och Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På konung Christofers klagan, att erkebiskopen
invigde biskopar, konungen oåtspord, svarade
Birger, att han ansåg denna klagan obefogad, enär
domkapitlen härutinnan voro de egentligen felande,
icke erkebiskopen; ty det tillkom de förra såsom
de väljande att anmäla valet hos konungen till hans
stadfästande.
I afseende på de öfriga tvistepunkterna, om danaarf
inom erkestiftet, om vrak, som af stormen blifvit
stranddrifna på den till Lunds domkyrka hörande mark,
om rättigheten att bortgifva sådana prebenden,
som af Danmarks konungar blifvit stiftade vid Lunds
domkyrka – i afseende på allt detta gaf jarlen
konungen rätt. »Det var», sade han, »rättigheter,
som tillhörde danska kronan och hvilka erkebiskopen
borde till konungen aflåta.»
Det var en svår uppgift, Birger här hade, att mäkla
fred och förlikning mellan dessa män. Man ser, huru
han sökte jemka mellan bägges anspråk och tala till
deras känsla för det billiga. Många af de närvarande
instämde med jarlen och förenade sig med honom i
att försöka åstadkomma förklaring. Men allt var
förgäfves. Erkebiskopen ville ej gifva efter i något.
Slutade så mötet i Fialheme.
Striden mellan erkebiskopen och kungen, som nu åter
bröt ut, steg till sin höjd, då konungen önskade
få sin son Erik krönt, och erkebiskopen ej blott
vägrade att sjelf förrätta kröningen, utan förbjöd,
med hotelse af bannlysning, hvarje biskop att gå
konungens önskan till mötes.
Då beslöt konungen att låta fängsla den envise
prelaten, som numera syntes vilja störta Christofer
från tronen och derpå uppsätta en af Abels söner. Det
var dock ej lätt att verkställa det fattade beslutet,
men erkebiskopens egen broder Nils Erlandsson, som
var konungen trogen, åtog sig detsamma. Erkebiskopen
hade, åtföljd endast af några få tjenare, begifvit
sig till Gisslebjærgh (Gissleborrig), ett slott nära
Landskrona, som lydde under erkebiskopssätet. Der
tillfångatogs han om natten efter S:t Agatas dag 1259,
ikläddes verldslig drägt, sattes upp på en häst med
fötterna sammanbundna under hästbuken och på hufvudet
en hatt, från hvilken fastbundna räfsvansar nedhängde,
och fördes sålunda till Fyen, der han slogs i jern
och insattes på ett slott.
Nu skulle, enligt Weilebeslutet, interdiktet
sättas i verkställighet. Men blott två biskopar
utom domkapitlet i Lund förkunnade detsamma, och
desse flydde omedelbarligen derpå ur riket, den ene
till Rügen, den andre till Holstein, båda manande
till krig mot sitt fädernesland. Och kriget kom. Den
rügiske fursten landsteg på Seland, de holsteinske
grefvarne inbröto härjande på Jutland. Nöden var stor
i Danmark. Christofer sände då bud till konung Hakon
i Norge och till Birger jarl i Sverige med anhållan
om hjelp.
Jarlen och den norske konungen stämde möte vid
Göta elf och beslöts der att skynda den nödstälde
danske konungen till undsättning, hvardera med minst
fyratusen man, men mera om de så ville. Birger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
