Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Valdemar skickade bud till konung Magnus i Norge och
båd honom utsätta en ort, hvilken han behagade, der
konungarne kunde få sammanträffa med hvarandra. Man
kom öfverens om att mötet skulle hållas i Sarpsborg,
emedan norske konungen sade sig icke vilja draga
längre. Detta var år 1273. Magnus hade under hela den
sistförflutna vintern legat i Tönsberg, dit han begaf
sig, sedan han förgäfves föregående sommar väntat
på Valdemar i Konghäll. Der var nämligen utsatt
ett möte mellan de båda konungarna, men blef ej af,
emedan »Valdemar uppehöll sig med sina lekar uppe i
Svea-välde».
Till mötet i Sarpsborg infunno sig båda
konungarne. Med konung Magnus var äfven hertig
Erik, Valdemars broder. Likaså infann sig der Johan
Filipsson, som nu var frigifven ur sitt fängelse. Att
åvägabringa en förlikning mellan bröderna samt emellan
konungen och herr Johan, var det som här blef konung
Magnus’ åliggande. Det lyckades honom ock så till
vida, som ett fördrag uppgjordes mellan de tvistande,
och skulle det stadfästas på ett nytt möte i Skara,
der alla skulle infinna sig och i tolf vittnens
närvaro med ed bekräfta den ingångna förlikningen.
Och så sammankommo i Skara både konungen hertigen
och Johan Filipsson, samt några män, hvilka af den
norske konungen blifvit utsedde att bland de bestämda
vittnena öfvervara stadfästelsen. Det blef dock
ingen stadfästelse af, och således ingen förlikning
heller. Ederna svuros ej så, att de utsedda vittnena
kunde gilla dem.
Johan Filipsson drog till Norge, till konung
Magnus. »Valdemar hade drifvit honom ut af landet»
– sade han till Magnus – »och hvad han lofvade
konungen i Sarpsborg, det hade han icke hållit.»
Johan Filipsson blef med vänlighet emottagen af
konungen och följde honom sedan uppåt Bergen.
Detta är det första tydliga spåret till missämja
mellan bröderna. Inträffade så händelsen med
prinsessan Jutta, och var konungens anseende sjunket
dessförinnan, så föll det ohjelpligt, i synnerhet
sedan han måst göra en resa till Rom för att erhålla
förlåtelse och aflösning; ty i och med detsamma blef
hans skam uppenbar.
Konungens brott var nämligen ett firnarverk
d. v. s. en så skamlig och vederstygglig gerning, att
bot för den fans endast genom att »gånga till Rom»,
såsom det står i kyrkobalken af Vestgötalagen. I Rom
skulle den brottslige af påfven förskaffa sig bref
på att synden var honom förlåten, och detta påfvens
bref skulle sedermera vid återkomsten uppvisas för
biskopen.
Valdemar drog nu, som nämndt är, till Rom. Han
erhöll der vid den apostoliska tröskeln den äskade
aflösningen och begaf sig öfver Lybeck åter till
Sverige. Det är naturligt, att Magnus ej skulle låta
ett så gynsamt tillfälle som konungens frånvaro ur
riket gå sig obegagnadt ur händerna. Må hända trädde
han till styrelsen af riket, gifvande sig derigenom
på eget beråd en makt, som honom icke tillkom. Att
en väsentlig förändring inträdt, när konungen kom
tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
