Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till sitt land, det kan man se af hvad som derefter
följde. Likaledes kan man af dem skyndsamhet, hvarmed
Valdemar fullbordade sin Romresa, se, att det var
med mycken oro, som han lemnade sitt land. I slutet
af 1273 eller början af 1274 anses han hafva anträdt
färden, och sommaren det sistnämnda året finner man
honom åter i Sverige.
Sålunda hafva de till vår tid bibehållna minnena
framstält den begynnande striden mellan Valdemar och
hans bröder.
Till Tranöjanäs[1]
kommo emellertid konungen och
hans trenne bröder, Magnus, Erik och Bengt, dertill
rikets alla biskopar och många af landets förnämsta
män. Man hade likväl knappt hunnit samlas till mötet,
förr än det visade sig, att der förestod något helt
annat än förlikning. Tvedrägten mellan bröderna,
som hittills någorlunda kunnat bemästras och döljas,
utbröt nu i öppen låga. Den enes förebråelser och
klagomål framkallade ännu större sådana från den
andre, och slutligen uppsade hertig Magnus konungen
sin broder tro och lydnad.
De närvarande biskoparne uppträdde och förklarade,
»att det var alldeles emot deras vilja, att något
skulle skilja bröderna åt». Likaså de verldslige
herrarne, som voro der.
Bengt, den yngste af bröderna, var med bland de
andlige. Han var nämligen då erkedjekne i Linköping,
såsom ännu bibehållna bref från den tiden utvisa. Han
var en from, välmenande och högsint herre. Splitet
och tvedrägten mellan bröderna gick honom djupt till
sinnes. Derför uppträdde hän här med fridens och
försonlighetens ord och ville mana godt emellan de
uppretade bröderna; men den redlige broderns ord funno
intet rum i brödernes af hat och afund förmörkade
hjertan. »Satan var ibland dem» – säger en gammal
författare – »och han tillskyndade det som ondt var,
så att de skildes i uppenbar fiendskap från hvarandra,
och hertig Magnus förklarade sin broder öppen fejd.»
Magnus drog med sitt följe till Nyköping, konungen
till Stockholm.
Det första Valdemar företog sig efter mötet i
Tranöjanäs var att skrifva till påfven och söka
erhålla hans bemedling mot brodern och hans skydd
mot hvad som komma skulle. »Han erkände ingen öfver
sig utom påfven» – skref han – »riket vore dertill
skattskyldigt under romerska stolen», och på grund
deraf anropar han i ödmjukhet påfven, »att han ville
råda bot för de olyckor, som hotade att inträffa».
I Januari 1275 ankom påfvens svar, stäldt
till erkebiskopen i Upsala och biskopen i
Linköping. Gregorius X var då påfve, och han uppmanade
de nämnda prelaterna att tillse, det intet foretoges
mot landets rättmätige konung.
Emellertid drog hertig Magnus tillsammans med sin
broder Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
