Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Magnus och de andlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vi bekänna» – säger han i ett af dessa – »att
vi fått vårt jordiska rike och vår höghet af Gud i
himmelen. Det är vårt uppsåt att så styra detta rike
och så hafva vårt sinne fästadt på den allsmäktige
Gudens hjelp, att vi icke sätta vår förtröstan på våra
vapen, icke på våra krigsmän, icke på deras höfdingar
eller på vårt eget förnuft, utan sätta allt vårt hopp
på den treeniga försynen allena.»
»Herren Gud, hvars vilja ej beror på hästens styrka,
hvars välbehag ej på mannens snabbhet, han gifver af
sin makts storhet åt dem, som sätta sitt hopp på
hans barmhertighet, han är mäktig leda till en god
utgång de äfventyrligaste saker, och det lof och den
tacksamhet, som vi äro skyldiga honom, kan vårt sinne
icke fatta och vår tunga icke uttala.»
»Genom hans nåd allena hafva vi hittills befriat oss
från mäktiga fiender och från stora faror och försåt,
och på honom kasta vi äfven hädanefter alla våra
bekymmer och framhärda i den fasta förtröstan och
det hopp, att vi skola med hans hjelp i de mödor vi
påtagit oss bereda frid åt vårt folk.»
»Det tillhör oss att ära Gud i allt, men företrädesvis
i de saker och de personer, hvilka äro förordnade
till hans synliga tjenst.»
Dessa åsigter uttalades af konungen, sedan han kommit
i stillhet efter de första årens oro[1]. Men midt
under denna oro uttalar konungen samma bekännelse om
betydelsen af det kall, hvari Herren honom skickat.
»Det är vår pligt» – säger han i ett föregående bref[2]
– »att hägna om kyrkans bästa och freden i vårt rike
och noggrant tillse, huru denna fred mellan kyrkan och
riket, till hvilkas beskyddare den gudomliga mildheten
har utsett oss, må blifva stadig, och de dårars
djerfhet, som vilja störa densamma, må tyglas.»
Var det konungens afsigt att i kyrkan vinna ett
pålitligt stöd så väl mot sin broder som mot de
mäktige herrarna, så vann han tillfullo denna
sin afsigt. Beslutet på kyrkomötet i Telge visar
detta. Men innan vi redogöra för detta möte, anse vi
det vara på sin plats att något närmare lära känna de
förnämste bland presterskapet på denne konungs tid.
Erkestiftet. Efter biskop Laurentius, som dog 1267,
året efter Birger jarl, blef en frände till den
mäktiga folkungaslägten erkebiskop. Hans namn var
Folke[3], och han hade redan som erkedjekne i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
