Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Magnus och de andlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverbevisade han denne om, att han var den, som
under den förflutna natten vågat uppstiga till
kyrkfönstret och bespeja sin herre. »Och hvad du
såg» – sade biskopen – »skall du gömma som en helig
skatt i ditt hjerta och ej yppa ett ord derom för
någon lefvande menniska så länge jag lefver. Bryter
du häremot, skall din kropp varda spetälsk, och det
skall varda ditt straff.»
Sedan biskopen sagt detta, gaf han tjenaren urlof
att lemna sin tjenst. – Tjenaren höll dock icke sitt
löfte, vare sig nu att han icke ansåg biskopens hot så
farligt eller att han ansåg sjelfva saken ej behöfva
döljas. Knappt hade han dock omtalat, hvad han sett
om natten i Skadariks kyrka, förr än han angreps af
den svåraste spetälska, så att hans kropp blef som
en snö.
I sin ångest biktade han sig för en prest, som på
sin ålderdom omtalade det för Johannes Berthorsson,
pastor i Råda.
Samtida med biskop Bryniolf sutto på Vexiös
biskopsstol först Ascer, derefter en med namn
Bo Hätta och efter honom en Magnus. Mot Ascer
var det som erkebiskop Jakob anstälde den ofvan
nämnda undersökningen. Erkebiskopen var stadd på en
visitationsresa i Småland och befann sig i Mars 1280
i Värend. Han möttes af många anklagelser mot biskop
Ascer, och en sträng och noggrann undersökning
anstäldes inför de Upsalakaniker, som voro med
erkebiskopen, samt inför Vexiökanikerna. I denna
undersökningsdomstol satt äfven Ascers efterträdare,
som då var kanik.
Biskop Bo är märklig genom en tvist med erkebiskopen
i Upsala. Bo vädjade till erkebiskopen i Lund,
såsom Sveriges primas, och erkebiskopen betraktade
detta som en förnärmelse mot sig. Man vet ej, hvilka
följderna kunnat blifva af denna strid, om icke
döden bortryckt Bo, hvarpå domkapitlet i Vexiö gaf
sig med undergifvenhet under Sveriges erkebiskop.
Denne biskop Bo var en gång stadd på en resa, och som
han ej befann sig så särdeles långt borta från Leckö,
der biskop Bryniolf byggt ett slott, begaf han sig dit
för att vederqvicka sig. Händelsen gjorde att biskop
Bryniolf i egen person befann sig på Leckö, och den
resande biskopen blef af honom, såsom tillbörligt var,
på bästa sätt emottagen.
Vid bordet kom mycket på tal emellan de båda
prelaterna. Bland annat berömdes biskop Bos häst såsom
en förträfflig gångare. Bryniolf båd då sin gäst att
sälja åt sig det präktiga djuret och bjöd en stor
summa. Bo svarade dock helt enkelt nej till Bryniolfs
begäran, oaktadt den förnyades flera gånger. »Men
din gångare, värde broder», – sade då Bryniolf –
»skall ej bära dig till närmaste socken!» – Biskop
Bo skrattade åt sin värds spådom och ansåg den vara
utan betydelse.
Emellertid led det mot qvällen, och det blef
mörkt. Hästen var insatt i stallet, men var så stäld,
att han med bakdelen kunde nå stalldörren. Händelsen
gjorde, att han, genom att röra sig fram och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
