Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Magnus och de andlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anfört början, utfärdades S:t Olofs dag den 29 Juli
1281, samma dag som drottning Hedvig kröntes. Vi anse
oss här böra införa slutet af brefvet.
»Alla de gods med deras boende hjon och all den
egendom, lös eller fast, som i kyrkornas, vare
sig katedralkyrkornas eller de lägre (biskops-
eller sockenkyrkornas), namn innehades, antingen
de sköttes af gårdsfogdar, landtboar, husmän eller
stubbekarlar, skulle vara fria från all den tunga och
alla de utskylder, som vanligen kallas skeppsvist,
spannemala, ättargäld, ledungslama, samt från alla
gärder, pålagor eller skatter, som under hvilket namn
som helst kunde påläggas person eller egendom.»
»Alla penningsaker, som på förenämnda gods föllo,
skulle af biskoparna och deras embetsmän få uppbäras,
äfven när edsöre bröts. Förr måtte den brottslige
dock icke njuta fred, än målseganden trädde emellan
och båd för honom.»
Dessa friheter gälde dock ej för de gods, som efter
drottningens kröning kom i kyrkans ego. I afseende
på dem gälde lag och gammal landssed.
Gråmunkeholmen. Vi böra, innan vi lemna detta kapitel,
något litet uppehålla oss vid tvänne kloster i
Stockholm, båda tillhörande Franciskanerorden och
båda särdeles omhuldade, det ena till och med från
grunden uppfördt af konung Magnus.
Franciskanerorden var af alla munkordnar den, på
hvilken konung Magnus satte det högsta värde. Det
var också den, som på hans tid visade den mesta
lifaktighet i andliga ting. Det fans både munkar och
nunnor af denna orden. De förres orden stiftades af
den helige Franciscus, de senares af den heliga Clara.
Franciscus var son af en köpman i staden Assisi i
Italien och hade, såsom ganska ofta händer, från ett
utsväfvande lif kastat om till en motsatt ytterlighet
och blifvit en religiös svärmare. »Går ut och predikar
och hafver icke guld, icke heller silfver, icke heller
penningar i edra pungar och ingen vägskräppo och icke
två kjortlar, icke skor och ingen staf, ty arbetaren
är värd sin mat.» Så hade vår Frälsare sagt, och i
den andan ville Franciscus verka.
Den dåvarande påfven Innocentius III gynnade
emellertid icke hvarken denna munkorden eller den
ungefär samtidigt uppträdande Dominikanerorden. Han
hade till och med på ett stort kyrkomöte i Rom 1215
förbjudit stiftandet af nya munkordnar.
Det berättas om Franciscus, att han af en
bland kardinalerna blifvit införd till nämnde
påfve. Franciscus var en helt liten och oansenlig
man, med långt skägg, okammadt hår, svarta buskiga
ögonbryn, och visade öfver hufvud i hela sitt väsande
en man, som icke fästade någon vigt vid den yttre
menniskans vård.
Påfven Innocentius betraktade länge och skarpt den
oansenlige mannen. Franciscus lät sig dock icke
bekomma, utan androg med mycken frimodighet sitt
ärende. Men när han slutat, sade Innocentius:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
