Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det verldsliga frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsirad med mångahanda prydnader, äfvensom stridshästen med sin
jernrustning, ganska dyr och ingalunda lätt för hvem som helst att
åstadkomma. Men det var ej nog med dessa kostnader. Krigaren till
häst behöfde tid att öfva sig. Han borde vara så förmögen, att han
kunde helt och hållet egna sig åt sitt yrke som krigare, utan att
derigenom hans förmögenhet tog någon skada.
Men icke förty fans der mången bonde, för hvilken skattefriheten
var en så stor fördel, att den öfvervägde rustningens kostnader.
Likvisst kan man taga för gifvet, att det större anseende, som
medföljde den nya krigstjensten, var den orsak, som i främsta rummet
verkade ej blott på dem, hvilka redan före 1280 redo med talrika
följen öfver landet, utan äfven på dem, som först derefter ville rusta
för sin gård och sålunda blifva delaktige af frälset.
Och konung Magnus vann sitt mål. Sverige fick ett rytteri, färdigt
att när så behöfdes och på konungens bud kunna sitta upp.
Men der framgick ur denna anordning ett i samhällsskicket djupt
ingripande förhållande, som här ej får förbigås. Det fans redan, som
vi veta, en skilnad och den ganska märkbar, mellan bönderna och de
stora, rika herreslägterna, af hvilka många räknade sina anor ända till
fylkeskonungarna, och denna skilnad, som redan förefans under
hedendomen, hade under de inre striderna, först mellan hedendom och
kristendom och sedan mellan Sverkrarne och Erikarne, blifvit allt större
och skarpare. Den visar sig till och med äfven sedan båda blifvit
frälsemän, så att herremannen såg med visst förakt bonden vid sin sida.
Den förre kallas en välboren, en friboren frälseman, de senare
rätt och slätt allmänneliga frälsemän.
Att då svalget mellan herrarna och folket skulle blifvit ännu större,
faller af sig sjelft. Det allmänneliga eller mena frälset skilde sig
ursprungligen från folket endast genom den olika formen att skatta till
kronan, i det den enes skatt bestod i personlig tjenst.
Men snart försvann skilnaden mellan det friborna och det mena
frälset, och i samma mån tilltager den mellan frälset i allmänhet och
bönderna, mellan de skattfria och de skattskyldiga. Man började till
och med förblanda skattfrihet med verklig frihet och skattskyldighet
med ofrihet. Då man dervid besinnar, huru lätt det var att förblanda
ofrihet med träldom, blir det lätt förklarligt, huru det ganska snart
kom den tid, att bonden både kunde betraktas och behandlas som träl.
Man får dock ännu ej tänka sig frälsemännen, såsom bildande
ett slutet stånd. Krigstjensten till häst var vilkoret för att åtnjuta
frälsets fördelar och, när detta vilkor af ett eller annat skäl icke
fullgjordes, upphörde äfven frälset. Å ena sidan kunde hvilken som helst
genom vilkorets fullgörande inträda bland frälsemännen, å den andra
sidan kunde hvilken frälseman som helst, om än af aldrig så hög börd,
utträda från frälsemännen och blifva bonde.
Sådan var början till ett i lag från massan af folket afskildt
adelsstånd!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
