Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riddarväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En romare vid namn Tacitus, som lefde vid pass
hundra år efter Kristus, har efterlemnat ett arbete,
som bär titeln: om Germanernes seder. Detta arbete,
som Tacitus egentligen sammanskref för att genom
jemförelsen med de fria, friska naturfolken visa
sitt eget fädernesland, huru djupt det sjunkit
i förfinadt sedeförderf – detta arbete har varit
oss till väsentlig nytta i och för vår kunskap om
de germaniska folken. Tacitus skildrar äfven de
ceremonier, hvarunder vapnen öfverlemnades åt den
germaniske ynglingen, och de uttryck han begagnar
skulle med någon liten förändring kunna användas
äfven såsom en beskrifning på riddarslaget.
Det var tidsandan, som skapade riddarväsendet. Det
uppstod icke först såsom en tanke hos en menniska och
utgick sedan i verlden och tog kroppsliga former. Icke
heller var det någon konung, som skapade detsamma. Det
uppstod så småningom af sig sjelft.
Medeltiden är skråandans tid. Hvarje yttring af
mensklig verksamhet, så inom andens som materiens
verld, lefde inom vissa skrankor. Och dessa skrankor
voro då nödvändiga. Frid och frihet funnos endast
inom dem. Utom dem var der oro och strid. Medeltiden
utgör derutinnan som i mycket annat en motsats till
vår tid. Den skråanda, som då gaf lif – dödar nu.
Äfven riddarväsendet var en yttring af denna
skråanda. Krigarne slöto sig tillsammans, liksom de
lärde gjorde det, liksom presterne gjorde och liksom
handtverkarne och köpmännen.
Men låtom oss se, huru man på denna tid vann den
gyllene riddarkedjan. Detta gick icke för sig med
ens, man fick ej denna värdighet utan arbete och
pröfning; man gick ordentligt igenom sin lärotid,
liksom handtverkaren sin och den lärde och presten
sin. Dermed gick så till, att den friborne gossen
skickades redan vid sju års ålder till någon pröfvad
riddare, synnerligen den, hvars rykte stod högt, och
blef hans tjenare, hans sven eller knape. På riddarens
slott insöp han riddarlifvets anda redan från det
hans själ var mäktig af en sjelfständig tanke.
Från sju års ålder till fjorton kallades sådana gossar
småsvenner eller pager; vid fjorton år buro de namn
af svenner eller junkrar. De undervisades i vapnens
bruk, i ridkonsten, i allehanda öfningar, hvarigenom
kroppens styrka och vighet utvecklades. De vandes vid
lydnad och ett artigt sätt att vara, betjenade sin
herre eller hans gemål i befattningar, som ännu ej
ansågos förnedrande för en välboren, och bemödade sig
att behaga gäster, synnerligen damer, vid dansgillet
eller festen. Sålunda stälda i medelpunkten af allt,
som kunde tjusa deras inbillningskraft, var det
naturligt, att ridderligt galanteri[1]
på dem måste
göra ett outplånligt intryck.
Törstande efter den ära, som hvarken deras styrka
eller de antagna reglerna ännu tillät dem försöka att
skörda, beledsagade ridderskapets späda telningar
sina herrar till tornerspelet och äfven till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
