Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riddarväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att mottaga priset från sin drottnings eller sin
dams händer, under det den omgifvande skaran i det
mannamod, som han denna dag ådagalagt, såg ett förebud
till segrar, som vid kommande tillfällen kunde komma
att ingå i hans fäderneslands.
Riddarväsendet hade en helt annan utgångspunkt i
vårt land än på fastlandet. Der hade det bildat
sig liksom af sig sjelft, utan att vara utgånget
från någon offentlig makt. Hos oss utgick det från
konungamakten.
Det var konungen sjelf, som i Sverige skapade ett
ridderligt samfund. Han utdelade ensam den ridderliga
värdigheten och band derigenom vid sig en hvar, som
eftersträfvade slik ära. Men den svenske riddaren var
derför icke utesluten från det allmänna europeiska
riddarlaget. Han hyllade såsom riddare samma lagar
som hvarje annat lands riddare. Sjelfva den tanke,
som ligger till grund för detta öfver alla land
utbredda riddarlif med sin glödande kärlek till äran
och sin kamp mot det onda i verlden, uti den ligger
– man måste medgifva det – någonting storartadt och
härligt.
En i lag erkänd adel fick Sverige, genom Alsnöstadgan
om frälset; riddarväsendet fullbordade densamma. Och
denna adel – vi begagna detta ord, ehuru det ej
förekommer förr än under Gustaf I – delade sig i vissa
klasser med olika rang. Riddarne voro de förnämste,
och herrenamn bar ingen annan än riddaren. Svennerne
af vapen eller, såsom de äfven kallas, väpnarne
kommo näst efter dem. Dessa voro riddarnes
vederlikar. Båda, så väl riddaren som svennen af
vapen, voro välborne män, och bådas gårdar, som af dem
sjelfva beboddes, kallades herremansgårdar, herresäten
och herregårdar. Lägsta rangen hade de bönder, som
redo för sina hemman. De utgjorde det allmänneliga
frälset och förekommo äfven under benämningen de
mindre männen.
Vi få dock ej uti dessa grader inom den svenska adeln
tänka oss samma förhållande, som vi här ofvan funno
rådande på fastlandet. Svennen af vapen motsvarade hos
oss alldeles icke väpnaren derute eller den simple
frälsemannen knapen. Ingendera benämningen utmärker
någon viss lärotid, som den simple frälsemannen
eller svennen af vapen hade att genomgå för att
vinna den ena eller andra värdigheten, ehuru för
alla fordrades en tillräcklig förmögenhet att kunna
uteslutande egna sig åt den för det krigiska yrket
nödvändiga öfningen. Den enskilde frälsemannens
tjenare förekommer under benämningen sven[1] eller
sventjenare eller hirdsven.
Innan vi lemna denna inrättning, böra vi nämna något
om de rättigheter, »den välborne» mannen hos oss
egde.
Riddarens och svennens af vapen gårdar voro sålunda
fritagna från all gästningsskyldighet. De behöfde
icke, så vida de ej sjelfva ville, hvarken gifva
eller sälja något åt den vägfarande. Likaså voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
