Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus' inre styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De ordningar, som genom denna fredslag skulle
förekommas, visar oss bäst stadgan sjelf. »I hvilket
landskap af vårt rike vi komma» – heter det deruti –
»der skall fjorton nätter efter sedan vårt bref och
budskap om vår ankomst blifvit å allmänt ting uppläst
och till dess åter våre bref bjuda, att vi äro ur den
landsändan dragne, då vara frid mellan alla män och
all dödlig fiendskap upphöra, ehuru högborne eller
värdige männen än måtte vara. Hvem häremot bryter,
hans gods varder sköfladt och han sjelf evärdeligen
fredlös.»
Vi hafva sett af biskop Bryniolfs historia – och
detta stadgande bekräftar saken ännu mera – huru de
store foro fram i landet. Det gamla vikingablodet sjöd
ännu, och ett ord, som på minsta sätt skymfade mannens
ära, var tillräckligt för honom att draga svärdet. I
allmänhet känna vi föga af dessa inre strider. Det är
egentligen blott de strider, i hvilka konungen sjelf
förekommer, som bibehållit sig till vår tid. Men
af dem kunna vi sluta till andra mellan de stora
sjelfva, och att en sådan slutledning är riktig,
visa oss lagens stadganden.
De store herrarne, »ättlingarne af den gamla från
hafven återförvista kungsadeln», betraktade sig,
äfven ehuru de sjelfve deltogo i lagstiftningen, såsom
öfver lagen. Makten låg i deras hand, och jarlens
uppstigande på tronen är i sjelfva verket ingenting
annat än ett offentligt erkännande deraf. Det var den
mäktigaste herreslägten, som besteg tronen, men snart
vände sig herrarnes sträfvande efter ytterligare
maktutvidgning mot just denna herreslägt, och de
vinna allt mer och mer på densamma. Vi hafva redan
sett undersåtar i öppet krig mot konungamakten. Dessa
tilldragelser stå, som vi få se, ingalunda enstaka.
Att desse store, som vågade öppet strida mot konungen
sjelf, icke skulle draga i betänkande att sins emellan
med svärdet i hand skaffa sig hvad de önskade, det
är ganska klart.
Vi finna af samma Skeningestadgas andra paragraf, att
på den tiden de store och välborne männen slöto sig
tillsammans i hemliga förbund eller, som de nämnas,
»lönliga samband». Mången man och hela menigheter
hade deraf lidit stor skada, och man hade många
bevis derpå. Om dessa lönliga samband stiftade nu
konung Magnus tillsammans med rikets store den lag,
att en hvar, som ingick ett sådant samband, han måtte
vara bunden med ed eller skrift eller blott med ett
trofast ja, hans gods skulle sköflas och han sjelf
för evärdeliga tider vara fredlös. Endast konungen
eller de som då styrde riket egde benådningsrätt.
Under sitt särskilda konungsliga skydd tog Magnus
enkor och faderlösa barn samt öfver hufvud alla,
som voro värnlösa.
Men dessa stadgar, hvilka afse den allmänna
landsfredan, beröra hufvudsakligen förhållandet mellan
de store samt mellan dem och konungen. Vi öfvergå
nu till dem, som röra sjelfva folket. Dessa breda
den härligaste dagern öfver konung Magnus’ minne,
der han hvilar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
