Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus' inre styrelse - Visan om Arnfrid och skön Benedit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något mot konungen sjelf eller hans barn, utan i allt
af all sin förmåga befrämja deras bästa, med undantag
endast af kyrkans rätt i alla rättmätiga saker. Han
skulle vidare icke bistå sina bröder eller någon
annan konungens ovän till rikets förderf nu eller
framdeles, hemligen eller uppenbarligen. Aldrig skulle
han befrämja eller befrämja låta inom eller utom riket
något, som kunde vara till skada för konungen eller
det kungliga majestätet, och sporde han något sådant
af trovärdiga män skulle han gifva det tillkänna för
konungen eller hans tjenstemän, såsom han efter
sitt samvete fann rikets bästa kräfva. Efterkomme
icke biskopen till alla delar hvad han nu utfäst sig
till, skulle erkebiskopen ega rätt att öfver honom
kungöra kyrkans bann. – Och till allt förband sig
biskop Bryniolf skriftligen. Erkebiskopen bekräftade
i en särskild skrifvelse den öfver biskopen utsatta
straffbestämmelsen.
Derpå fick lagman Algot sin frihet och äfven sonen
Rörek. Det skedde året efter förlikningen mellan
biskopen och konungen. Sitt embete som lagman återfick
han dock ej med friheten, men öfverlefde länge dessa
sin slägts olyckor. Ännu 1298 lefde han.
Emellertid vistades herr Folke med skön Ingrid i
Norge utom den stränge konung Magnus’ domvärjo. Så väl
de som de öfrige bröderne, hvilka tagit sin tillflykt
dit, fingo snart höra om försoningen, som kommit till
stånd mellan biskopen i Skara och konungen, äfvensom
att deras fader och Rörek sluppit ur sitt fängelse.
Carl Algotsson begaf sig då i full förtröstan på
det goda förhållandet mellan konungen och sin slägt,
hvilket förhållande han trodde utsträckt äfven till de
landsflyktige, åter öfver till fäderneslandet. Men han
glömde vilkoren för en, som brutit konungens edsöre,
att få återvända ur fredlösheten och biltogheten,
och han glömde tillika konungens stränghet.
Han blef derför gripen och oförtöfvadt halshuggen år
1290. Då stod den gamle Algot Bryniolfson så godt som
ensam, ty Rörek flydde efter Carls död till Folke
i Norge, och sedan funnos af alla hans åtta söner
endast biskopen, Magnus och Nils i fäderneslandet.
»Mig lyster vid dagens ljus
i mark och skog utrida,
ty jag bär för en stolts jungfru
både sorg och hjertans qvida.»
Men min sköld den lyser så vida.
Det var den unge Arnfrid,
en jungfru hafver han fäst:
ty jag bär för en stolts jungfru
men de hafva henne i kloster gifvit,
det gör honom sorg allra mest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
