Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visan om Arnfrid och skön Benedit - Gotland och Öland under Magnus' regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och det var ungan Arnfrid,
han talte till broder sin:
»jag vill slå den klostermur ned,
taga ut fästemön min.»
»Och vill du slå den klostermur ned
och göra så stor ofred,
spörjer han det, kung Birger,
sa svåre han vredgas dervid.»
»Det gånge med konungens vänskap,
huru det gånga vill;
men jag vill slå det kloster ned
och låta så lyckan slå till.»
De redo för den klostermur
och hörde de der uppå,
de näktergalar sjunga så väl,
så väl de jungfrur små.
Så härligt sjunga de näktergalar,
nio jungfrur de sjunga må.
Men allt qvad jungfru Benedit
fagrast af dem ändå.
Så slog han ned den klostermur,
och jorden skalf dervid,
så tog han derur den stolts jungfru,
som bad i helgonfrid.
Då talade jungfru Sigrid
för altaret, der hon stod:
»spörjer han det, konung Birger,
det kostar ditt hjerteblod.»
Så tog han jungfru Benedit,
satte henne uppå sin häst
och förde henne till stranden ut,
som han kunde allra bäst.
Förgyllande flöjel skön Benedit såg,
så suckade den vana mö:
»Gifve det Gud fader i himmelrik,
det skeppet måtte sjunka i sjö!»
Det var ungan Arnfrid,
svarade henne i samma stund:
»den snäckan är så väl bevarad,
hon bär oss väl öfver sund.»
De vinda silkessegel
allt uti gyllene rå!
så segla de sig till Norges land,
väl mindre än dagarna två.
Han förde henne till sin faders gård,
han blef henne huld och tro;
så lefde de tillsammuns i åtta år
allt med både glädje och ro.
Det led fast åt det nionde år,
och när den månde framgå,
då lades ungan Arnfrid
uti en så stark heltrå[1].
Det var ungan Arnfrid,
han tog sin käresta i famn:
»det vare för Herran käradt[2],
vi hade ej tillsammans ett barn.»
Då svarade stolts fru Benedit,
och henne rann tårar på kind:
»dess rikare bli dina fränder,
dess större blir sorgen min.
All forden sorg, som var förglömd,
den kommer nu till mig igen;
jag kommer till vreda fränder,
och har mist min käraste vän.»
Hon satte en kyrka öfver hans ben,
på hans graf ett kors af guld,
och sedan for stolts fru Benedit hem
till sin broder huld.
»Här sitten I, konung herr Birger,
allra käraste broder min,
hvad nåde vill du göra,
hemkommen är syster din!»
»Icke visste jag liten Benedit,
allra käraste syster min,
att du hade dragit ur landet,
och så fattig var riddaren din.»
Och det var stoltan Benedit,
hon svarade med tukt och ära:
»hade Gud låtit honom lefva med mig,
din hjelp skulle jag ej begära.»
Upp stod konung herr Birger,
han tog henne uti sin famn:
»allt det goda, som jag förmår,
det skall komma dig till gagn.»
Men min sköld den lyser så vida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>