Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Magnus Ladulås och grannrikena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svek lyckan den djerfve. Han blef tillfångatagen
af Skåningarna och förd till Helsingborg. Folkvisan
skildrar på ett målande sätt, hvilket uppseende den
fångne fribytaren gjorde. Hon låter sjelfva den
danska drottningen och hennes fruar och hoftärnor
brinna af längtan att få se den mångbesjungne mannen,
som en gång hotat konungar och trotsat de rikaste
städer. Men hans timme var slagen.
De ledde den lille grefven, herr Alf,
allt östan för Helsingborg ut.
Vid sin synd han kändes så klagelig
och bad Gud i himmelen till slut.
»En grefve var jag af Erlings ätt
öfver Tunsbergs län, det rika.
Det vålde mig stor möda och harm,
att jag för ingen man ville vika.»
»Mång fattig borgare ifrån
både gods och lif månd’ jag taga.
Deröfver både enkor och faderlös barn
så högt för Gud nu klaga.»
»Nu beder jag Gud i himmelrik,
hans nåd och miskund att finna,
att jag efter denna hånliga död
det eviga lifvet månd’ vinna.»
Alf Erlingsson blef halshuggen och lagd på stegel och
hjul. Thord Biskopsson förde sedermera hans qvarlefvor
till Tunsberg i Norge, der de begrofvos.
I Danmark hade uppstått ett starkt missnöje med konung
Erik Glipping. Striden med Slesvig, hvars hertig,
Valdemar[1], sedan fadern 1271 blifvit beröfvad sitt
hertigdöme, i tolf år förgäfves sökt af konungen
återbekomma detsamma; konungens tygellösa seder
och svekfullhet, samt dertill adelns sjelfsvåld –
se der orsaken till det missnöje och den oro, som
rådde i Danmark. Hertig Valdemar hade väl återfått
sitt hertigdöme 1284, men han lågade af hämd och
förband sig med de missnöjda danska herrarna.
Bland dessa var marsk Stig Andersson den förnämste. Vi
känna honom från det föregående, då han anförde den
danska hjelphären i slaget vid Hofva. Denne och elfva
andre danske herrar sammansvuro sig mot konungens
lif.
Konung Erik hade kränkt marsk Stigs ära, och denna
skymf måste aftvås med blod, det var den orsak,
som bestämde den ridderlige mannen. Då marsken
kom åter från kriget i Sverige och med sina män
red upp till sin borg, skyndade icke hans husfru,
den sköna fru Ingeborg, som hon brukade, till hans
möte. Marsken blef förundrad, men blef det ännu mer,
när han sedan fann henne sittande tyst och orörlig
med tårar på kind. När hon slutligen omtalade för
honom hvad som skett, greps marsken af den djupaste
harm. »Hade en annan sagt mig detta» – utropade han –
»hade det kostat hans lif.»
[1]
Slägtskapen mellan honom och konung
Erik upplyses af följande slägttafla:
<img></img>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0499.html
