- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
496

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus Ladulås och grannrikena

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Med sina goda hofmän, hundrade män i brynja och
pansarring red han till Viborgs ting, och der uppsade
han såsom ärlig riddersman konungen sin tro; hvar
helst han fann honom, skulle han dräpa honom.

Om hösten var kungen på jagt i skogarna omkring
Viborg, och med honom var hans kammarsven, fru
Ingeborgs systerson, Rane Jonsson. Konungen hängaf
sig efter sin vana åt jagten.

Då märkte de, att de hade under jagtifvern
förvillat sig i skogen. Och endast Rane var med
konungen. Omkring dem var tjocka skogen, och mörkret
föll på allt mer och mer. Rane gaf då det rådet,
att de skulle rida ut ur skogen, och så redo de till
Finderups by[1].
Men der hade alla gått till sängs. De
måste taga in i en lada. Konungen kände sig hemsk
till mods och bad Rane väl stänga ladudörren.

Emellertid hade de sammansvurne församlat sig
i närheten af Viborg. De voro förklädde till
gråmunkar och hade förnyat sina löften om ömsesidig
trohet. Genom Rane, kammarsvennen, voro de på det
noggrannaste underrättade om allt. De stego af
sina hästar och stötte upp ladudörren med svärd och
spjut. Sju af dem inträdde i ladan. Snart funno de
den i halmen gömde konungen, och fru Ingeborgs fader,
som var en bland de sammansvurna, var den, som först
genomborrade honom. När man om morgonen fann konungens
lik, var det intill midjan betäckt med icke mindre
än femtiosex sår.

Detta skedde S:t Cecilie natt år 1286.

Mördarne kastade sig efter fullbordadt värf upp på
sina hästar och ilade derifrån. De blefvo snart röjde,
och man visste nämna bland dem så väl marsk Stig som
grefve Jakob af Halland och Peder Porse.

Då red marsk Stig med sina män till Skanderborgs
slott, der enkedrottningen med sina unga söner,
de sedermera efter hvarandra såsom konungar bekanta
Erik Menved och Christofer uppehöllo sig.

»Förvisst skall du rymma af landet ut,
om jag skall kronan bära!»


– ropade emot marsken den unge konungasonen.

Marsken svarade:

»Och skall jag utaf landet rymma
och ligga på vattnet det kalla,
så mången enka då skall jag göra
och helst utaf de bålda[2].

Och skall jag rymma af Danmark ut
och ligga i skog och skjul,
min föda den vill jag i Danmark hemta
både vinter, sommar och jul.»


Och långa och tunga olyckor följde på marskens
hot och visade, att det ej var ett tomt ord. De
sammansvurne måste visserligen rymma landet, men
de fingo en tillflyktsort och skydd af konungen i
Norge. Erik Presthatare gaf dem Konghälls slott och
slöt förbund med dem samt lofvade att aldrig utan
deras vilja sluta fred med Danmark.

Derpå utbröt åter år 1288 kriget mellan Norge och
Danmark. Först år 1293 dog den fruktade marsk Stig
och begrofs af sina män


[1]
Ligger en mil sydvest om Viborg.
[2] De förnäma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0500.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free