Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorkel Knutsson åter i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derpå vände de åter till skeppen, och när
vinden blåste upp, gick flottan till segels och kom
lyckligen öfver till Sverige.
Det var vid Michelsmessan år 1300.
I Landskrona lågo tre hundra man Svenskar under
anförande af en riddare, herr Sten, en kraftfull,
stark och modig man.
Det var, kan man tycka, en för ringa styrka för en
så vigtig plats. Men efter den erfarenhet, man fått
om Ryssarna, i synnerhet nu senast, synes derutinnan
ligga en förklaring, särdeles som borgen nu var färdig
och väl försedd med munförråd för vintern.
Men hade man i detta afseende varit mera förtänksam,
än hvad som var fallet i Kexholm, så hade man dock
icke förutsett en annan omständighet. Man hade
nämligen icke tänkt på, att de nyss uppförda murarna
med sin fukt icke voro lämpliga till förvaringsrum
för matvaror. Dessa skämdes, och sjukdomar utbröto
bland manskapet.
Männen trädde tillsammans och klagade sin nöd. »Vilja
vi ej», sade en bland dem, »sända bud hem till marsken
och låta honom veta vår nöd? Jag vet han skall ej
slikt fördraga, utan det första skeppen kunna gå
i sjön, låter han skicka oss färsk kost, lefvande
både nöt och svin och får och sänder friskt folk
till borgens värn och låter de sjuke draga hem.»
Dertill genmälde en riddare: »Vi vilja ej komma
marskens hjerta att gråta, Gud må väl råda bot för
vår vedermöda.» Och det blef som den barske riddaren
ville.
Då fick man en dag se vid pass två sjömils väg från
fästet en liten trupp Ryssar. Det såg ut från borgen,
som de hade för afsigt att dämma upp Newaströmmen;
ty somliga höggo timmer, medan andra deraf gjorde
pålar och nedslogo dem i strömmen.
Riddar Sten sade genast till några af männen att
sitta upp, och så redo de ut för att taga reda
på hvad fienden förehade, men de voro ej fullt
tjugu tillsammans. När de kommo ridande, försvunno
Ryssarne, och framkomne till platsen, sågo de ingen,
endast det nedhuggna timret och några redan tillyxade
pålar. Svenskarne vände då om för att rida tillbaka
till borgen. Men de hade ej ridit långt, förr än de
möttes af en väldig hop Ryssar, som tillspärrade vägen
för dem. Riddar Sten och hans ringa hop lyckades dock
slå sig igenom.
Långt redo de icke sedan, förr än de åter möttes
af en ännu större hop af fiender. De lyckades dock
äfven denna gång slå sig igenom. En stund derefter
möttes de åter af fiender, till antalet ingalunda
mindre än de båda föregående gångerna. Här blef den
svåraste striden, men riddaren och hans män lyckades
äfven då slå sig igenom. Svenskarnes slag föllo så
tätt och jemnt på fiendens hjelmar att de klingade,
som om de varit smedjestäd – säger krönikan – och
hvilken än af den ringa hopen blef anfallen, vräkte
han den anfallande ur sadeln.
Svenskarne kommo slutligen lyckligt åter till fästet,
men många voro sårade, och bland dem riddar Sten
sjelf.
Det var nu klart, att en väldig rysshär fans invid
murarna, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
