Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Birger Magnusson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När den svenske hertigen anlände till Opslo med sitt
följe, kom konung Hakon honom sjelf till mötes och
mottog honom med många hedersbetygelser. Och folket,
som fått höra talas om hertigens väntade ankomst,
strömmade till för att få se honom, och när hertigen
då kom och man fick se och beundra hans ridderliga
och hurtiga väsende och tillika hans vänliga och
behagliga sätt att skicka sig, då sände man fromma
böner till himlen för hans välgång.
Drottning Eufemia var särdeles mild och vänlig
emot sin hertiglige gäst och gaf ingalunda sin
herre konungen derutinnan efter. Krönikeskrifvaren
säger sig ej nog kunna beskrifva all den kärlek och
vänlighet, som visades hertigen.
Den norska konungadottern, prinsessan Ingeborg, var
ännu helt ung, »på det sjette året blott», säger
rimkrönikan. Men det var brukligt denna tid, och
långt senare äfven, att man lät barnen förlofva sig
till och med i vaggan eller att föräldrarne, innan de
ännu egde några barn, lofvade att dessa skulle gifta
sig med hvarandra, i händelse de blefvo af motsatta
kön. Den femåriga Ingeborg egde nu dessutom ett helt
konungarike i arf, och en sådan hemgift har alltid
egt talande tunga.
Konung Hakon var nämligen den siste af sin ätt,
Sverres konungaätt, och Ingeborg hans enda barn. Han
hade derför åvägabragt den förändring i gällande
arfslag rörande Norges krona, att denna, om han doge
utan att efterlemna någon son, skulle öfvergå på hans
äldsta dotter.
Under julfröjden blef gamle furst Witzlaw sjuk och
dog om femtedag jul. Två dagar dessförinnan hade han
upprättat sitt testamente. Tvänne stora silfverbägare,
som han fått af konungen i Sverige – det nämnes ej, om
det var hertig Eriks broder, konung Birger, eller hans
fader, konung Magnus – skänkte han drottning Eufemia
och insatte den svenske hertigen bland verkställarne
af sitt testamente.
Ett par dagar dröjde ännu hertigen och de svenske
herrarne qvar efter furst Witzlaws begrafning, men
på nionde dag jul togo de orlof[1].
Med sin vanliga
älskvärdhet gick hertigen fram till konungen och
drottningen och helsade dem.
»Det är mig okärt», sade konungen, »att I ej viljen
blifva här julen ut, hertig Erik!» – Hertigen
genmälde, »att det vore honom lika okärt; med jag
gitter ej», sade han, »bida här längre; vill ock
gerna se, huru det går der hemma.» – »Är det så»,
gentog konungen, »må Gud då låta dig väl fara och
låta dig ära och lycka ske. Dock önskar jag, att du
måtte snart komma här åter; jag vill emottaga dig
med den fröjd och glädje, som jag unnar dig.»
Derpå vände sig hertigen till drottning Eufemia. Hon
nämnde honom sin son och julabroder, och hertigen
svarade med samma hjertliga vänlighet: »Farväl,
ädla moder, och haf tack för all den myckna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
