Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Birger Magnusson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med tillydande och slottet Nicklaborg, som låg två
mil från den nämnda staden.
Underrättelsen om hertigarnes ankomst till Norge
och deras mottagande kom snart för konung Birger,
och det var honom ganska tydligt, hvad som skulle
följa på den till dem af Hakon gifna förläningen. En
fredlig förlikning var ej mera att vänta. »Det ligger
oss för nära» – skall konungen en gång hafva sagt
– »Sverige kommer att väl mycket gästas af dem,
de ränna oss i herberget hem.»
Derpå lät han befästa Gullbergsed. Slottet
Gullbrandshus uppfördes der. Men hertigarne försågo
sig på sitt slott med lifsmedel för ett år. Och så
började uppenbart krig mellan bröderna.
Medan hertigarne härjade i Vestergötland, ryckte
marsken Thorkel Knutsson mot Nyköping. Marsken
belägrade och intog staden och slottet, och alla
hertigarnes gods och förläningar indrogos till
kronan.
Lagman Bengt Algotsson i Vestergötland togs till
fånga på Agnatorp[1]
af hertigarna, och staden Lödöse
nedbrändes så i grund, att den med nöd sedermera
kunde arbeta sig ur sitt ödesmål.
Derefter ryckte hertigarne in i Dalsland och började
der befästa Dalaborg i Bolsta socken nära Venern.
Så fort konungen fick underrättelse härom, sände han
åtta riddare, på hvilka han kunde fullkomligt lita,
med tillräckligt manskap uppåt Dalsland. Riddarne
lade sig vid Agnabro, uppbröto bron och gjorde vägen,
som deröfver ledde inåt Dalsland, ofarbar, hvarpå de
höllo sig stilla, afbidande om någon härjande fiende
skulle antaga.
Hos hertigarne befann sig då herr Mats Kettilmundsson,
densamme som så synnerligt hade utmärkt sig under
ryska kriget. När det nu blef bekant för hertig
Erik, att konungens folk låg vid Agnabro, sade
han till en af svennerna, som för tillfället var
i hans närhet: »Se till, hvar herr Mats är, och
bed honom komma till mig, jag skall säga honom,
hvad äfventyr står att vinna.» Svennen skyndade
till herr Mats, och det dröjde ej länge, förr än
denne stod inför hertigen. Herr Mats var mäkta glad
öfver det af hertigen utlofvade äfventyret, som han
skulle få bestå, och hertigen underrättade honom,
hvar fienden var och hvad han hade att göra. »Men
gör dig ej för fri och säker», tillade hertigen;
»jag vet med visshet, att de hafva sönderbrutit bron,
och allt timret är bortflutet, så det blir dig ingen
lätt sak att komma öfver.»
»Så framt att jag lefver», svarade herr Mats raskt,
»skall jag deröfver, om de också hafva bränt bron,
och dermed ändt»[2].
Den djerfve riddaren utsåg derpå bland hertigarnes
folk dem, som han visste vara de oförvägnaste och
modigaste, och i skymningen gaf han befallning att
sitta upp och rida åstad. De hade lång väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
