Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Birger Magnusson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ibland de här församlade hertigar, grefvar och
biskoper var äfven grefve Gerhard af Holstein,
och de svenske hertigarne kunde således få den
borgen af konung Erik och grefve Gerhard, som
de enligt Kolsäters dagtingan utfästat sig att
skaffa. Samtidigt gåfvo hertigarne här äfven en
försäkran, att de erkände det på mötet i Fagradal
gjorda konungaval, då junker Magnus förklarades och
utkorades till sin faders efterträdare.
Vigtigast var dock den tilldragelse, som inträffade
sista månaden detta år och som vi nu vilja skildra.
Den gamle marsken, Magnus Birgerssons vän och hans
söners fosterfader, lefde under det året i lugn på
sina gårdar. Men det var ett bedrägligt lugn, och
den gamle redlige mannen kunde ej undgå den storm,
hvaraf vi ännu sett endast början. Han skulle blifva
ett af de första offren.
Konungen stod säker, så länge den erfarne mannen
fans. Det rönet hade man gjort, och det var Thorkel
Knutssons olycka. Han stod i vägen för dem, som
syftade på konungens krona – derför måste han
undanrödjas.
Hertigarne och deras många vänner voro verksamma, och
konungen var svag. Konungen behöfde någon att lita sig
till, att stödja sig vid. Marsken var ett falskt stöd,
hertigarne ville blifva ett bättre. Så der gick talet
beständigt, kring konungen, och huru han lyssnade
derpå, började han till slut finna, att det egde
sin riktighet. Det var egentligen marskens vilja,
som hittills skett, det visste konungen bäst af alla.
Och när detta väl blef klart för konungen, var det ej
längre svårt att visa honom, det striden mellan honom
och hans bröder egentligen framkallats af marsken,
liksom öfver hufvud allt det onda, som hittills
skett.
Ryktet om hvad som tilldrog sig hos konungen och om
den stora vänskap och förtrolighet, som rådde mellan
bröderna, kom äfven till Thorkel Knutsson. Och han
varnades af sina vänner för konungen. »Konungen är
dig icke goder» – sade en af dem en gång till honom –
»och det våller hertigen.» Men marsken afvisade så väl
den varningen som alla andra med de orden: »Hertigen
är konungens broder, jag är hans man. Jag hoppas att
ingen kan bevisa sådan sak om mig, som ej varit till
konungens bästa. Jag önskade, jag hade tjenat Gud så,
som jag tjenat konungen – då stode mig bättre lön
att hoppas.»
Men utom hvad som sålunda kom för marskens öron, var
han helt och hållet okunnig om de onda anslag mot
honom, som hemligen bedrefvos vid konungens hof. Det
led mot julen år 1305, och marsken satt på sin gård
Lena i Vestergötland, viljande der i ro fira helgen.
Då blef det en dag med ens helt lifligt på
gården. Konungen kom dit, omgifven af sina bröder
hertigarne och en väldig skara riddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
