Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Birger Magnusson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att vinna detta, att behålla och befästa hvad de redan
i sjelfva verket egde, det var hertigarnes syftemål,
och i öfverensstämmelse dermed stå alla deras
handlingar under året 1307. Hertig Eriks skaplynne
var också af den art, att han ej gerna lemnade ett
påbegynt arbete. Fasthet i viljan, raskhet och kraft
i beslut och handling samt ett djerft begagnande af
hvarje tillfälle, som gynnade hans planer, äro de
mest framstående dragen för honom.
Inom riket sökte hertigarne genom beviljade friheter
och förlänande af jordagods vinna prelaternes liksom
de stores tillgifvenhet, och under hela året 1307
finna vi dem i ständig verksamhet, dragande omkring
i landet från Upland ned uti Småland. Men de nöjde
sig ej med att försäkra sig om anhängare inom riket;
de kastade sina blickar äfven till grannrikena.
Hertig Erik begaf sig sjelf till Norge och lyckades
der fullkomligt stadfästa det goda förhållandet till
detta rikes konung samt åter uppröra den gamla striden
mellan Norge och Danmark om de danske fredlöse.
Men äfven inom Danmark lyckades hertigarne vinna en
bundsförvandt.
Vi böra kasta en blick på den inre ställningen inom
detta rike för att rätt fatta den omständigheten, huru
det kunde lyckas hertigarne att der vinna anhängare.
Erik Menved var blott tolf år gammal, när olyckan
inträffade med hans fader om S:t Ceciliae natt år
1286 i ladan vid Finderup, och vi påminna oss, huru
modigt den unge konungen bjöd mördaren att rymma af
landet ut samt huru desse fingo skydd och hjelp hos
konungen i Norge och sedermera med de förfärligaste
härjningar hemsökte sitt fädernesland.
Men icke nog med detta onda. En ny strid uppstod
mellan konungen och erkebiskopen. De andlige och
de verldslige herrarne sökte hvar för sig inkräkta
på konungamakten, och presternes hufvudman var i
konung Menveds dagar Johan Grand, liksom sin slägting
Jakob Erlandsson hörande till den Skjalm-Hvideska
slägten.
Johan Grand var af konungen och hans moder Agnes,
som jemte hertig Valdemar af Söderjutland[1] var
rikets förmyndare, misstänkt för delaktighet i
mordet på Erik Glipping, och först sedan han genom
en högtidlig ed svurit sig fri från denna misstanke,
gåfvo konungen och enkedrottningen sitt bifall till
hans val. Knappt hade han dock blifvit erkebiskop,
förr än han uppenbart stälde sig i förbindelse med
konungen i Norge och de fredlöse herrarne, och lät
till och med de senare uppbygga på biskopens grund
fästet Hunehals samt utfästade kyrkans bann och
egendomens förlust för de bönder, som vågade hjelpa
konung Erik mot de fredlöse.
Till slut visste konungen intet bättre medel än att
taga den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
