Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig med Norge - Mötet i Köpenhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det sades att Norrmännen ville göra ett anfall på
Sverige. Hertig Erik beslöt då att göra ett nytt
inbrott i Norge, helst som det sades med mycken
visshet, att Norrmännen nu ville bida och våga en
strid mot honom.
Icke dess mindre flydde Norrmännen, när hertigen
kom antågande, hals öfver hufvud. De hade huggit
bråtar i skogen och menade sig der bakom kunna möta
hertigen. Men när Svenskarne kommo, flydde Norrmännen,
så att de förra kunde utan svårighet tränga igenom. Så
kom hertigen till Ljunga, en gård, som tillhörde
Thord Unge.
Der hvilade hertigen ut något litet med sitt folk,
medan Norrmännen utrymde sina bygder, så att hela
landet vidt omkring stod öde, »som om der hade varit
en onder död». Hvar Svenskarne drogo fram, kunde de
ej råka på en menniska.
Hertigen utskickade då från Ljunga tjugu man med goda
hästar, hvilka skulle rida omkring och utspana hvar
bönderne funnos. När den lilla ryttarflocken hade
ridit ett stycke och kommit under ett högt berg,
blef den plötsligt öfverfallen af bönderna. Desse
hade samlat sig deruppe på berget, der de hade en
vidsträckt utsigt öfver landet och kunde fjerran ifrån
se, hvad Svenskarne företogo. Då de nu fingo se de få
ryttarne komma dragandes nere vid foten af berget,
störtade de ned på dem. Ivar Blå, en af hertigens
män, stupade och vid hans sida tre andra. De öfrige
lyckades undkomma till hertigen.
Så fort hertigen fick dessa tidender, gaf han
befallning att sitta upp. Nu visste man, hvar
Norrmännen funnos, nu skulle man få en ordentlig
strid. Och hertigen drog ut, och de redo länge,
väntande på ett anfall af Norrmännen. Men ingen hördes
af. Norrmännen flydde undan så väl här som öfver allt,
der Svenskarne drogo fram.
Då drog hertigen åter hem igen till Sverige,
der en annan lek väntade honom.
Mötet i Köpenhamn.
Huru det än var, så voro hertigarne kärare för folket
än deras broder konungen, som nu var landsflyktig
i Danmark. Mycket bidrog dertill hertigarnes, i
synnerhet hertig Eriks, raskhet och många utmärkta
egenskaper. Faderns skaplynne visade sig mera ha
gått i arf på den andre sonen i ordningen än på den
förste, och den der hurtigheten, det der karlavulna
lynnet, det har alltid, äfven om haft olyckor
med sig i spåren, varit ett föremål för Svenskens
beundran. Det är visserligen att märka, det största
delen af de stora loforden öfver hertigarne kommit
från deras anhängare, men det är å den andra sidan
lika märkeligt, att konungens anhängare äro alldeles
tyste. Det visar att massan af folket hängde vid
hertig Erik och den yngste brodern.
Det väckte mycken oro, när man fick veta att
konungen dragit ur landet. Vi hafva sett, huru detta
hans steg bedömdes och hurudant tal derom gick bland
folket. Det dröjde ej länge, förr än detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
